i huvudet på en finnpajsar jänta

Våren detta år är jobbig, jag kämpar på med läkarbesök, träffar Kristina, diakonen, och har långa samtal med henne. Det är där på hennes rum, drickandes det varma teet som hon dukar fram, som jag känner att det finns något som liknar hopp.
Jag eftersökte någon som ville lyssna till mig, ta min berättelse till sig, någon som inte var rädd.
Kristina satt där framför mig och lyssnade, hon frågade och hon kände med mig och hon ville hjälpa mig.

Att ta emot hjälp har för mig alltid varit svårt. Jag har våndats och mått mycket dåligt oavsett om det handlat om praktisk hjälp med nåt hemma eller ekonomisk hjälp eller ett lyssnande öra.
Så när jag ber om hjälp så ligger det många timmars vånda bakom.

När jag blev sjuk året innan 2005, så kraschade min ekonomi. Läkarbesök, sjukhusvistelse, ännu lägre inkomst än vanligt pga sjukskrivning. Att jag överlevde beror helt och hållet på mina föräldrar.
Det är de som kommit till undsättning så jag kunnat ge barnen mat när räkningarna varit betalda. Ibland hade jag 500 kr kvar att leva på i fyra veckor. Jag snålade, köpte mat, frukt och grönsaker de veckor när barnen var hos mig och levde på havregrynsgröt eller inget annat än te, de veckor då jag var själv.

Mamma min underbara mamma har tröstat mig när jag gråtit förtvivlat över att jag inte haft pengar att köpa kläder till barnen, köpa annan mat än billig skräpmat, inte kunnat unna oss något roligt, som verkligen behövdes då vi hade det som värst med allt det jobbiga som vi levde i.
I många månader så gav hon mig ett par tusenlappar varje månad för att jag skulle klara mig och min lilla familj, Martin och Kajsa.
Jag har gråtit av tacksamhet och samtidigt av sorg för jag visste ju att jag aldrig skulle kunna betala tillbaka.

Så att jag kämpade på är det minsta jag kan säga.
Och samtidigt som detta så höll min dåvarande relation på att lösas upp. Mycket konflikter, sorg och smärta.
Det hade gått så långt efter sju år att jag varken kunde eller ville försöka lappa ihop det eller försöka satsa igen.

En dag frågade Kristina om jag vill åka på retreat med henne och några andra kvinnor som också behövde komma bort.
Kyrkan hade tillgång till en gård med små stugor, uppe i Färila på Skytesvallen.

Hon trodde att det kunde göra gott för mig att få komma bort, bara vara och hämta krafter.

Stilla dagar kallades retreaten och innebar att man är tyst under den tiden som man är där.

Jag behövde inte tänka mer än en sekund innan jag tackade ja, hon hade dessutom sagt att hon skulle söka medel ur kyrkans fond för att bekosta mitt upphälle där som skulle kosta några hundralappar med logi.
Jag bestämde mig för att åka bil dit och hon visste att två av de andra kvinnorna kunde tänka sig att åka med mig och på så sätt skulle resan bli billigare.

Fyra långa dagar skulle jag få vara i tystnad och enskildhet. Jag var så lycklig.
Man fick delta i det man ville.
Varje morgon och varje kväll var det en kort andakt. Då pratade vi och sjöng.
Vi hade en pilgrimsvandring och vi badade i älven.

Att vara på ett ställe med andra där man är överenskommet tyst är en märklig känsla. Man känner samhörighet och närvaro, samtidigt som alla krav på umgänge å småprat elimineras.
Man bara är. När vi åt satte vi oss gärna hos någon annan, nickade och log till hälsning men åt sen tillsammans i tystnad.
Om någon satte sig en bit bort så förstod man att hon ville vara ensam.

Samtidigt så händer något i huvudet, det är inte lätt att bara höra sina egna tankar. Och det kom tankar som jag inte var bredd på, bara för att jag var på denna plats som minde så starkt om min tid som gift med barnens pappa.
Jag har dagboksanteckningar från dessa dagar, 

Juli 2006

Är i Färila på Skytesvallen, Stilla Dagar.

Det är allt annat än stilla inom mig. Mitt huvud värker och hjärnan skenar.

Tankarna avlöser varandra lika snabbt som blinkningar. Det går i en rasande fart.

Vädret är underbart, likaså platsen.

Vindens sus i träden och fåglarnas sång hörs hela tiden.

 

Det känns märkligt att vara tillbaka i Hälsingland, bara några mil från Järvsö och mina arton år som Kristers fru.

Jag ska åka till gården innan veckan är slut. Jag är lite nervös över hur det kommer att kännas, vilka känslor som väcks till liv.

Redan nu känns det tungt, sorgset och jag är ledsen men även glad över att vara här.

Det är väldigt skönt att vara här i Färila och acklimatisera mig några dagar innan jag ska till Säljesta och gården.

 

Härifrån Färila åker jag sen till Kent och Ingela. Och det ska verkligen bli underbart roligt att återse dem, jag stannar över helgen.

När Krister och jag skildes klipptes mitt liv av. Allt det gamla invanda och vårt umgänge med gemensamma vänner bara upphörde och jag har inte saknat det…inte förrän det senaste året.

 

Mina minnen från allt det positiva, bra och roliga kommer tillbaka och får mig att känna mig sorgsen inombords, bara för att jag inte har kvar det livet längre.

Det är jobbigt att känna det här. Jag känner det som om jag aldrig mer kan bli lycklig och ändå vet jag att jag var inte särskilt lycklig de sista åren med Krister.

Det är som att jag gjorde både rätt och fel som lämnade honom.

 

Men hur ska jag bli lycklig och finna sinnesro?? Hur ska jag kunna gå vidare och skapa mig en tillvaro utan sorg, utan ånger och utan saknad och smärtor???

Kommer jag finna svaret här under mina Stilla Dagar på denna vackra och historiska plats???

 

Jag har legat och tänkt på när barnen var små. Tänkt på alla underbara somrar här uppe i Hälsingland. Fika utomhus, bad nere i älven, lekar och skratt utomhus, de svala kvällarna och den magnifika utsikten från gården.

Jag saknar allt det men jag förstår ju att jag inte kan önska att få det tillbaka. Det är ju en omöjlighet på alla plan. Barnen är större och har andra krav på förströelse.

En pilbåge i plast skänker inte lika stor glädje längre. Heller inte en boll att studsa med eller ett par legobitar på en filt, eller en utflykt ut i skogen.

Det var så enkelt och minsta lilla….kunde bli till glädje i flera timmar.

Det kommer kanske tillbaka när barnen är vuxna och själva är föräldrar.

 

Nåväl, jag har mina underbara minnen och de måste jag bevara med glädje och inte med sorg.

Jag måste tänka på dem och bli uppfylld av harmoni och sinnesfrid istället för sorg. Jag måste minna mig att känna tacksamhet över att jag har dessa fantastiska upplevelser i bagaget.

Den sorg jag känner över att inte längre vara en del av en tvåsamhet är värre. 

Jag la mig tidigt igår. Den envisa värken i vänster tinning vill inte ge med sig.

Natten var ok även om jag vaknade många gånger. Jag fick ändå sova.

Trots detta var värken kvar, men efterfrukosten packade jag min matsäck inför pilgrimsvandringen och tog sen en tablett och la mig igen.

Och tänka sig, värken försvann!

 

Huvudet är dock fortfarande tungt nu när jag sitter på verandan. Himlen är mörkt grå och regnet smattrar på stugornas plåttak.

Jag är nyduschad efter dagens vandring… jag kan bara tacka för detta regn även om det för min del innebär tung skalle.

Ett oväsen men behagligt. Jag ser Ulla, hon sitter som jag på sin veranda och jag tror mig veta att hon njuter liksom jag.

 

Den här dagens upplevelser, pilgrimsvandringen och paret uppe på Digerkölens Fäbodvall kommer att minna mig om naturens skönhet och människors godhet.

Att sitta och lyssna till Pers lite skrovliga röst och höra honom berätta om livet på vallen om somrarna, det var som att tiden stannade upp för ett ögonblick och backade mig ett par hundra år bakåt.

Som att se korna och fäbodjäntorna framför mig. Befinna sig mitt bland mjölkande pigor och långmjölksberedning.

Att sitta utanför stugan i solens hetta och insekternas surr och vara nästan i himlen och se de omgivande blånande bergen fick mig att inse hur små vi människor är.

Men ibland möter man en person, som idag, som Per som man förstår är en stor man och som får mig att känna vördnad.

När han efter våra sjungna sånger och lästa böner tackar Gud å sina och våra vägnar för just den där stunden och för vår samvaro.

När han med sin lite skrovliga röst visar på storheten, godheten och kärleken från Gud då kände jag att om Gud finns så var det just där och då, genom Per och utanför hans fäbodstuga på vallen i den gassande solen.

Nu idag, för tusentals år sedan och i all framtid.



När vi sen skulle återvända till livet utanför denna skyddande miljö, tillbaka till alla intryck, människor, affärer och alla ljud som inte hörde naturen till.....så tog det en ordentlig stund innan man vande sig vid att det är ju så här det är.

Min upplevelse i Färila är djupt inbäddad i mitt inre, mina dagar av tystnad gjorde mycket med mina känslor och tankar. Jag tyckte om det och kommer definitivt att göra om det igen.