i huvudet på en finnpajsar jänta

DÅ...

Var är du nu, varför är du så himla död???

Jag vill inte längre, fattar du inte det?

Ditt ansikte finns överallt hos mig, dina kläder i min garderob, ditt skratt i mina öron, varenda dag ser jag dig men bara för mitt inre.

Mina armar minns känslan av att hålla om dig, min näsa minns din lukt, min kropp minns känslan av att få en björnkram av dig, mitt hjärta minns glädjen av att se dig komma hem till mig.

Bara en massa minnen, aldrig mer kommer vi att göra någonting tillsammans.

Jag får inga nya saker att minnas tillsammans med dig.

Vilken jävla smärta, hur kan något icke fysiskt göra så ont, kommer den någonsin att avta?

Jag önskar inget högre än att få veta VARFÖR???

Vem ger mig det svaret? Bara du kan, men din hemlighet tog du med dig dit där du är nu, två meter under jordytan.

Du gav oss alla något att grubbla på, något vi aldrig kan lösa så länge vi lever. Får vi veta SEN????

Jag älskar dig min älskade lillebror, bara 20 år gammal.

 

NU....

Smärtan har avtagit, jag var tvungen att ge upp sökandet efter svar för att få lugn i kroppen. Min kropp minns fortfarande känslan av dina armar runt mig, och jag kan när som helst känna din doft i min näsa.

Det omöjliga inträffade faktiskt, det jag var övertygad om att det ALDRIG skulle ske...jag kunde acceptera din död, leva igen med vetskapen om att tiden läker och att jag faktiskt får och kan känna glädje, kärlek och att livet är underbart.

Din alltför tidiga död har sårat mig, gett mig ärr men jag har lärt mig leva med dem liksom de som amputerats och som trots detta klarar sig bra.

Jag är oerhört tacksam för vad dessa erfarenheter lärt mig, dyrköpta men jag kan vara tacksam för mitt eget liv och det som du omedvetet "gav" mig.







Det är så länge sen som jag såg honom, ändå så ser jag honom varje dag - på mina väggar på fotona som hänger där. Samma gamla kort, inga nya händelser, inga nya leenden. Bara de där tiden har stannat, leenden frusna i tiden, leenden i det unga ansikte som aldrig blir äldre....små fragment som blivit livsviktiga att bevara. För vi får ju inga nya minnen, inga nya saker att prata om, att samla på. Vi får aldrig någonsin något mer.....

Döden är så jävla definitiv och när vi en gång står framför den så märker vi hur små vi är, hur lite vi kan rå på den när den väl tagit dem vi älskar.
Många saker kan vi påverka, men aldrig någonsin döden och den frustration och maktlöshet man känner när man inser sina begränsningar är total. Om någon ansett sig frustrerad över världsliga ting så kan vi ju prata den dag som du försökt väcka någon du älskar, till liv igen....eller den dag du på allvar planerar att gräva upp hans grav för att ta tillbaka honom. Den dagen kan vi prata frustration och maklöshet.

Idag skulle min lillebror fyllt 34 år. Det är omöjligt att inte undra å tänka på hur hans liv hade sett ut om han levt. Hade Johan varit pappa och jag faster till hans barn?
Hade vår lillasysters försfödda, David Johan, redan haft kusiner som välkomnade honom? Hade allt varit en idyllisk film? Eller hade smärtan jagat honom än idag?

Det finns tusen frågor men inga svar. Han fattas oss i vår familj, han fattas på våra kalas, på högtider som vi firar, han fattas oss när vi samlas som familj. Han fattas mig.

När jag var hos mamma förut, tittade jag på en massa foton från när Johan var liten. En glad lite rödhårig pojke skrattar stort på alla foton, liv och rörelse, glitter i ögonen. Sorglöshet och han tar livet med storm, som varje liten unge med skrubbsår på knäna och sommarsmutsigt ansikte, ska göra.

Jag undrade stilla......när ändrades allt? När slocknade glittret i hans ögon? Hade vi kunnat rädda honom?

En outgrundlig smärta tar mig i besittning och den oändliga svarta saknaden och sorgen sveper över mig.
Det är så fel, allt är så fel....det var ju inte så här det skulle vara att fira hans födelsedagar.
Det gör så ont och inget finns att göra för att ta bort smärtan.
Jag vill ju bara ha honom tillbaka, levande. Jag vill inte att han ska vara död längre.


GRATTIS JOHAN, PÅ FÖDELSEDAGEN