att återvända till livet
Sommaren 2006 började alltså livet återvända, jag kunde sakta börja bygga på en fast grund att stå på.
Våga lita till att livet kan bära igen, att jag vågar leva trots alla nya risker som kommit i min väg.
Jag var ju bara tvungen till slut att kämpa för att leva. Jag hade ju en gång tidigare känt att allt rämnat och det var då min bror dog.
Det var en kris utan like och allt förlorade sin mening.
Den kampen och hur jag kom tillbaka och älskade livet igen, är en lång historia. Väl värd att berättas.
Men nu 2006 så kunde jag igen efter det svarta hål jag föll i, där döden lurade, sakta börja klättra uppåt.
Jag kunde se på min kropp igen, jag kunde börja möta min blick i spegels och jag kunde känna att den fortfarande fanns där för mig.
Jag hade mycket smärtor som gjorde mig trött. Nervsmärtor är svåra att få bukt med. Allt triggade igång dem. Mina andetag, mina rörelser, en nysning eller att jag gäspade, skrattade....allt jag gjorde medförde smärta.
Jag fick komma till smärtkliniken på KS, äntligen tänkte jag, får jag träffa läkare som är experter på detta och som förstår att smärta är en "sjukdom" i sig.
Dr Karsten var fantastisk, jag tycket om honom direkt och han lyssnade på mig, gjorde tester och frågade MASSOR. Ville veta allt och han lyssnade på mina svar.
Han hade fler ideér om hur man kunde försöka få bukt med smärtorna, olika mediciner och TNS, om inte få bort dem så lindra dem.
En lång period av olika försök och preparat, som sträckte sig ända in på hösten å vintern, följde.
Jag fick bl a prova en medicin, som egentligen är en antidepressiv medicin men som i låga doser är effektiv på smärta enligt många studier och försök i England.
Jag är först stark motståndare till att ta emot denna medicin eftersom jag har så dålig erfarenhet av dessa. Jag får så svåra utsättningsbesvär som gör att nedtrappandet tar väldigt lång tid. Jag får svåra symptom och mår väldigt dålig. Den är inte beroendeframkallande men besvären jag får av att sluta gör att jag blir sjuk.
Men Karsten övertalar mig och säger att vid denna låga dos som jag ska få så kommer jag inte få besvär alls.
Jag provar och börjar äta pillren. Ett om dagen, antingen på morgonen eller på kvällen. Jag tar den på kvällen. En av biverkningarna är att jag blir trött. Det resulterar i att jag inte vaknar om mornarna. Jag vaknar alltså inte, barnen kan inte väcka mig och jag kan inte skicka iväg dem till skolan.
Om jag vaknar så somnar jag om igen medans jag sitter på toa, står i köket eller nån annanstans.
Jag pratar med Karsten å han säger att jag ska prova lite till för det kommer bli bättre. Jag håller ut å äter mina piller.
Efter en tid står jag inte ut å Karsten säger att jag ska prova att byta tidpunkt och så tar jag dem på morgonen istället.
Nu är jag vaken å kan skicka ungarna till skolan, jag är inte en sovande zombie.
Det tråkiga är bara att jag har ont hela tiden, och märkligt nog får jag ondare och påtalar detta för Karsten. han sätter genast igång med att tala med sina kollegor och rådfrågar men ber mig hålla ut för han tror det ska bli bättre.
Nu blir jag en sovande zombie om kvällarna istället. Jag hinner ge barnen mat och träffa dem lite. Men sen slocknar jag, i soffan, på toa, i min säng eller nån annastans. Och där ligger jag å kan inte väckas, barnen får se på teve själva och sen släcka å lägga sig själva.
Jag står ut....men till sist så går det inte. Jag blir knäckt av att leva på det viset. Till råga på allt så har jag ju fortfarande ont å Karsten förstår inte varför.
Okej säger han, vi byter medicin....det finns en epilepsimedicin vi kan prova. Och det är så med dessa nervsmärtor att eftersom nerverna styrs från hjärnan så måste man upp i hjärnan å med kemisk hjälp försöka bryta smärtsignalerna därifrån.
Han ger mig ett resept på denna nya tablett och eftersom det är jul om några dagar så bestämmer jag mig för att inte börja förään efteråt. Jag är ju så känslig mot mediciner å vill inte ha biverkningar.
Jag slutar med den gamla å firar jul, hoppfull över att efter jul kanske allt blir bra.
Julafton firas, allt är bra...fram till kvällen...mamma å lillasyster har varit hos oss och firat. De åker hem och Martin å Kajsa åker till sin pappa och fira kvällen där.
Jag börjar känna mig konstig i huvudet, yr och mina ögon hänger inte med när jag vrider skallen. Jag mår tjyvtjockt och så börjar jag hallucinera....ser mig själv i fruktansvärda "scener" som att när jag tänder ett julljus på bordet så ser jag mig sjäv sätta eld på duken och sen stå bredvid och se hur allt börjar brinna.
Jag ser mig själv i köket, ta ut allt porslin ur skåpen och slänga allt i golvet.
Jag ser mig själv ta vassa knivar ur lådan och börja skära sönder saker. Jag ser mig skada mig själv.
Jag mår med andra ord skittåligt och ligger ensam och gråter. Är rädd och förstår ingenting.
I två dagar är det så här, alla firar jul i sina hem jag är ensam och jag är glad över att barnen är hos sin pappa. Jag vet inte vem jag ska ringa till eller vad jag ska göra, jag är bara så sjuk.
På tredje dagen slår det mig....medicinen, jag har ju inte ätit den andra medicinen på flera dagar eftersom jag skulle byta. Jag tar snabbt en tablett, för det måste vara därför jag mår så här.
Jag googlar på fass och läser om biverkningar.
Där står att man inte får sluta tvärt, man måste trappa ner. Biverkningar är annars hallucinationer och andra svåra utsättningsbesvär.
Så jag börjar trappa ner, delar tabletter...halvor, tre fjärdedelar, fjärdedelar....till slut i smulor och det tar mig ett helt år att bli fri från dessa.
Jag pratar givetvis med Karsten om detta och han blir orolig och säger att det är tydligt att jag är jättekänslig, även i låga doser, mot mediciner. Han trodde inte att jag skulle må så här å de biverkningar jag fått är mycket ovanliga ja i princip uteslutna i dessa låga doser.
Jag börjar ta den nya tabletten efter jul. Den drogar mig så att jag på dagarna går in i väggar, jag får inte köra bil, jag är så påverkad å lullig i skallen och jag säger att nu får det räcka. Jag orkar inte med detta längre, jag har ju inte liv. Och då lever jag hellre med att ha ont bara jag får ha huvudet i behåll och kan leva normalt. Bara jag kan ta hand om mina barn och vara en närvarande mamma.
Karsten är jätteledsen över att inte ha kunnat hjälpa mig men han föreslår att jag ska prova TNS och jag söker upp en sjukgymnast som ger mig detta, tns är små doser med ström som får muskler att drar samman och det brukar ha god effekt på nervsmärtor.
Men inte i mitt fall, jag orkar inte ligga och försöka härda ut när det värker ännu mer av strömmen i min kropp.
Jag får även akupunktur för att få avspänning för vid detta laget har jag jämt huvudvärk och är superstressad i kroppen av all daglig värk.
Hjälper inte det heller.
Nåväl, jag gör vad jag kan hemma, för att hitta en balans i livet. För att vara avspänd och inte ha ont.
Jag föröker vila och röra mig så att jag får minst ont.
Jag börjar se att jag kan börja jobba igen. Komma tillbaka till livet även på det viset. Återvända till sammanhanget i samhället och träffa människor, få uppskattning och arbeta.
Den 29 januari 2007 förändras allt på bara en sekund, då känner jag hur något liksom knäpper till i huvudet, jag känner hur hela vänstra ansiktshalvan försvinner från mig, hela vänster kroppshalva går in i en fruktansvärd kramp och jag faller ihop.
Jag tänker att nu får jag en hjärnblödning, nu dör jag och jag tänker på barnen. Jag kan inte prata.
Jag är 40 mil hemifrån och de kommer aldrig få veta att mina sista tankar gick till dem.
