i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

Detaljer, städtips och faser

Publicerad 2014-11-26 14:03:15 i Allmänt,

Jag har varit sjuk i nio år. Av de nio åren så har jag varit neurologiskt sjuk i sju år. Jag är femtio år idag, insjuknade på min fyrtioförsta år.
 
Det betyder att jag i fyrtio levnadsår har varit frisk. Av de fyrtio åren var jag barn en tid men till större del så har jag varit vuxen under den tid som jag var frisk.
 
En människa gör allt på rutin. Allt från att klä på sig, tvätta sig, städa....ja allt görs efter ett invant mönster. Och man känner ofta en stark obehagskänsla om man tex måste tvätta håret eller smörja in händerna med ett annat rörelsemönster än man brukar.
Vi väljer inte detta själva, utan det bara sker per automatik. T.o.m antalet gånger som jag drar mitt serat över läpparna då jag smörjer dem är samma, gång efter gång, dag ut och dag in och år efter år.
 
När det då sker, det som skedde mig och många andra. Att allt ändras och inte funkar som det brukar så blir det ju väldigt jobbigt.
 
Vi behöver gå igenom olika faser, chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det är samma faser man går igenom vid alla möjliga olika trauman i livet. Sorg, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom.....name it.
 
I chocken så fungerar ingenting. Man fattar inte vad som hänt och precis allt stannar upp. Sen börjar man reagera och det olika kraftfullt beroende på trauma. Alla känslor behövs och är tillåtna när man regerar. Man behöver gråta, sörja, vara arg, känna bitterhet och inte minst, man behöver skratta.
 
Bearbetningen ser också olika ut men att prata och älta det som hänt är den effektivaste vägen genom bearbetningen. Älta betyder smälta - att kunna ta in och förstå vad det är som har hänt.
 
Sen har vi den sita fasen som brukar komma efter ett par år. Nyorientering. Då har man levt i chockens luftfattiga kupa, man har gått igtenom hela sitt känsloregister och sett sidor av sig själv som man inte trodde fanns. Man har ältat och bearbetat, ofta med hjälp av terapeutiska samtal. Och så står man där och ska lära sig att förhålla sig till det nya livet.
 
Och det är då det händer, man blir lätt chockad igen. För insikten om att det som var, är borta och att man nu står inför något helt nytt och känt, är brutalt.
 
I nyorienteringsfasen behöver man hitta nya väga och nya förhållningssätt till livet. Ofta känner man att man inte längre är samma person som tidigare utan har fått nya perspektiv och värderingar.
 
Det är lätt att förstå att en människa behöver stöd i alla de tre första faserna och då finns även oftast hjälpen. Men hjälp med att komma vidare. Hjälp med att må bra i det nya och hjälp med att klara av svårigheter.
Och plötsligt är inte hjälpen lika självklar längre.
 
Har man drabbats av sjukdom och behöver hjälpmedel så finns de, om man själv ansöker eller har någon som hjälper en.
 
Men att klara av det vardagliga som man alltid gjort per automatik, det är inte lika självklart att få hjälp med.
 
Jag har ju varit rätt nere för räkning de senaste veckorna och tar mig obevekligen på nytt till dessa faser. Alla ska de gås igenom. Nu har jag ju levt med mina sjukdomar i många år så det handlar inte om åratal längre innan jag kommer till nyorienteringen. Utan faktiskt bara om ett par veckor. 
 
Det tar tid för en människa att förstå, lära om och framförallt att respektera det nya och sin egen roll i det nya livet.
 
Jag är med i flera forum som samlar människor som drabbats hårt i livet. Och vad som är gemensamt bland alla dessa människor som jag möter där, är att det är så otroligt svårt att lära om.
Att lära sig tänka annorlunda. Vi vill tänka i samma gamla banor för vi vill att allt ska vara som vanligt.
 
Vi vill kunna åta oss allt som vi åtog oss förr, vi vill kunna städa vårt hem lika snabbt som vi en gång kunde göra. Vi vill kunna umgås med famiulj och vänner precis som om ingenting har hänt. Vi vill kunna ha vårt liv som förut.
 
Och det är där som många fastnar. I den fruktlösa viljan. För viljan kan inte göra ogjort. Viljan KAN utföra underverk då du bestämmer dig för att lägga energin på det som du kan påverka och göra annorlunda.
 
Jag samlade kraft idag för jag ville röja av diskbänken, det stod ett par glas där, massor av smulor, ett grytlock. Spislocken låg inte på plats på spisen. Och jag visste att gårdagens stänk från spisen låg kvar.
 
Jag vet att jag vill orka fixa till diskbänken så den blir ren och snygg. Jag vet att jag kan om jag gör det genom det nya sättet som jag har lärt mig. 
Förr skulle jag ta två röda på mig att kasta in allt i diskmaskinen, torka bort smulorna och sen kasta mig över spisen och gnugga bort fläckarna.
 
Idag vet jag att detta med att gnuggandet är det som tröttar ut mig mest. Och därför har jag behövt börja städa annorlunda. Alla vet ju att fläckar är lättare att få bort om man blötlägger dem. Så att spraya medel på spisen det första jag gör, är energisparande. Sen samla disken på bänken precis ovanför maskinen, och där lägga in allt samtidigt. Istället för att ta en sak i taget och gå fram och tillbaka som jag alltid har gjort. När det var klart så hade medlet gjort sitt och fläckarna rann av och in i trasan. En sköljning och sen kunde alla smulorna tas väck.
 
Detaljer och åter detaljer. Jag blev naturligtvis trött ändå eftersom jag nu är sjukare än vanligt. Men jag la inte en massa onödig energi på att trötta ut mig mer än nödvändigt.
 
Detta med städandet är också bara en liten detalj i nyorienteringen. Alla har vi saker vi kan förändra och förbättra så att de funkar bättre och så att vi fortfarande KAN göra dem. Och det istället för att stirra oss blinda på att vi inte kan göra dem som förr.
 
Nu är nu. Nu är inte som förr. Att se över sina möjligheter till att haka på livet och kunna göra en massa saker är kreativt och skapande istället för att fastna i det man inte kan göra som förr.
 
Även i nyorienteringen behöver utrymme för känslorna få finnas. För det är en sorg i sig att förlora förmågor man haft. 
 
Alla kämpar vi människor med vårt. Ibland kämpar vi onödigt mycket och kämpar mot oss själva istället för med. Och då sitter man där och undrar varför man inte kommer nån vart och varför man mår så dåligt och det blir lätt att lägga skulden åt ett annat håll än att se inåt och vad man själv kan göra för sin situation.
 
Vi vill ha respekt från våra medmänniskor. Vi vill bli respekterade för att vi är sjuka och inte orkar som förr. Men är vi själva beredda att ge dem respekt och förståelse över att de inte förstår?
 
Det är lätt att kräva ödmjukhet men inte lika lätt att själv vara det. 
 
Under mina nio år som neurosjuk har jag lärt mig enormt mycket om mig själv. Och även om den mentala biten varit svår att handskas med så har den fysiska anpassningen varit minst lika svår. Som ett barn som behöver lära sig livet och hur man gör saker.
För det jag kunde och visste om, det försvann ju och jag fick börja om i mångt och mycket. Till stora delar så är den jag är idag, endast nio år gammal. Vanor har fått läggas åt sidan och nya har skapats. Lyhördhet för min kropp, som jag inte tidigare haft, har fått prio ett. 
 
Och jag har blivit lika snäll mot mig själv som jag är mot dem jag älskar och håller av. Jag är rädd om mig och jag uppskattar, berömmer och tänker gott om mig. Det är bra mycket roligare än alla andra tankar  :-)
 
 
 
Kommentarer (0)

äntligen är dagen slut

Publicerad 2014-11-24 22:32:23 i Allmänt,

en stilla stund i ensamhet, reflektioner över dagen som varit
 
minst sagt en dag med ytterligheter och tårar i massor. de senaste både av glädje och sorg
det är länge sedan som jag kände den frustration och var så ledsen som jag var tidigare idag. jag hade väldigt svårt att hantera situationen som uppstod när jag behöver göra de där helt vanliga sakerna som ALLA gör utan att fundera på dem.
 
det handlar om att klä på sig, böja sig efter strumpor på golvet, borsta tänder, leta fram ett papper, ställa en tallrik i diskmaskinen, ta fram medicin.....
de där små obetydliga sakerna som man bara gör samtidigt som man har tankarna på annat håll och utan att det kostar särskilt mycket
 
ja för jag har ju de dagarna också. för det mesta flyter allt och jag låter sällan min kropps tilltag förmörka mitt sinne och göra mig ledsen.
den makten får inte den här sjukdomen ha över mitt liv och den jag är
 
och idag så vaknar jag på toppen, så innerligt glad över att kunna gå bättre än på över en vecka. jag rusar naturligtvis inte iväg och ropar hej, utan tar allt i sakta mak. men det hjälpte ju inte. inte för en minut hjälpte det. jag var tvungen att göra de där småsakerna och känslan av att bedriva en omänsklig kamp kom över mig.
 
jag måste besegra den där skuggan som flåsar mig i nacken. skuggan som håller armar och ben i ett järnhårt grepp. den där skuggan som sticker mig med nålar, ger mig elstötar, skruvar upp alla skruvar i mina leder så att de inte bär utan benen bara viker sig under mig
skuggan som går jämte mig, syns i ögonvrån och som spiller ut min tekopp och sätter krokben för mig
 
jag kan aldrig besegra den med fysisk styrka. jag kan aldrig bita ihop och kämpa lite till. för det fungerar inte så. varje gång jag biter ihop så blir jag svagare.
jag kan bara ge upp liksom.....
sättet jag kan besegra den är just genom att inte låta den få makt över mitt känsloliv, göra mig ledsen och bitter.
 
the good spirit är mitt vapen. sen får jag ragla som en full, fumla och sluddra. jag kan bara ge upp, vänta och vila. och hoppas att jag har tid att återhämta mig för det jag behöver göra.
 
det är ett helvete att bli sjuk i hjärnan. för du kan inte styra något själv längre. sjukdomen tar kontroll över dig och du har att anpassa dig.
 
vänner och bekanta säger att jag är stark som kämpar.....jo jag gör väl det eftersom jag inte ser nåt annat val. men idag ville jag ge upp. idag var jag så urbota less och arg och jag kände att det är fan orättvist detta. orrättvist och omänskligt att en människa inte ens klarar det basala själv utan att säcka ihop
 
det finns ingen trötthet så svår som den jag känner i hjärnan eller i kroppen när allt bjuder på motstånd. det är obeskrivbart. det är svårt att förstå hur en människa kan bli trött av att tänka på vilken middag som ska ätas. så trött att man inte kan gå utan måste ligga ner och vila. ja ni hör....av att tänka.....
 
det är rätt så ensamt här inne.....jag har många omkring mig som dagligen ger mig stöd. fina vänner, barn och familj......men det är fasiken så ensamt. jag måste ta alla strider själv och jag måste dag efter dag påminna mig om mitt val att inte låta mig besegras.
 
jag lever ett liv och en vardag som ingen annan i min bekantskapskrets lever. jag är ensam i detta hur många som än står jämte mig. 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

en välsignad dag

Publicerad 2014-11-24 09:49:09 i Allmänt,

 
 e man välsignad och lyckligt lottad eller inte?  :-)
 
jag tjuter som ett barn när jag slår benen över sängkanten och känner att de bär
jag tar ett steg i taget och känner hur benen faktiskt håller. de är inte fulla med kokt spagetti.
 
jag går för egen maskin i en hastighet som nästan liknar min vanliga. Höfter och knän är fortfarande instabila och vill gärna vika sig men jag känner att jag har lite kraft i musklerna så att jag orkar gå "normalt" och hålla emot när gångjärnen vill säcka.
 
huvudet känns utvilat och jag kan liksom tänka klart. jag lyfter min tekopp utan att tänka och handen är stadig. jag behöver inte i förväg tänka varje rörelse och se till att kroppen hänger med
 
för det är så det funkar när kroppen är som pissigast. att jag måste tänka först "nu ska jag ta tekoppen"  jag förbereder mig och fokuserar på armen innan jag sträcker ut och lyfter. Jag behöver så gott jag kan hjälpa hjärnan att skicka och tolka signaler så att de når fram till rätt ställe och kroppen gör det jag vill.
Det är svårt att förstå, jag vet, hur det liksom inte kan funka. Förman gör ju allt utan att tänka. Men när det är tjall på alla linjer så fattar ju inte kroppsdelar vad de ska göra.
 
Jag försökte beskriva min trötthet för Magnus.  Sa att när han jobbat och lyft den där 350 kilos balken och fått den på plats ovanför huvudet så är han helt slut. Men då kan han ändå treva efter ciggen i fickan, lyfta sina armar och tända den. Luta sig tillbaka och pusta ut.
Jag blir sittande där och stirrar på ett par armar som inte rör sig ur fläcken. Och det utan att ha lyft en balk utan mer bara gått till toaletten eller tvättat mitt hår i duschen. Och dessutom behöver jag bli buren eller släpad till sängen då kroppen inte klarar av att hålla sig upprätt.
 
jo så jag är välsignad och jag flinar mot min spegelbild som ser förjävlig ut. rödkantade ögon i ett blekt ansikte ser på mig. senaste tidens svårigheter syns tydligt, men det gör inget. jag är glad eftersom jag måste åka in till sjukhuset idag och jag har såpass mycket energi att jag kommer orka klä mig, piffa lite och ta mig ut till taxin när den kommer.
 
Jag hade en bra dag igår. Sett ur tillfredställelseperspektiv. 
 
Min älskade grinsch trollade fram julgardiner och stakar. Det får börjas tidigt och ta tid att ordna med advent och jul i år. Jag behöver kanske julen mer än någonsin i år eftersom jag inte kommer så långt och inte klarar  särskilt mycket själv. Att då få ha det trevligt och fint känns bra för mig. 
 
Sen kom ungarna på sedvanlig söndagsmiddag och bingolotto spelades. Fast Magnus missade hela den trevliga kvällen eftersom jag tvingade honom i säng.
Men en människa orkar inte hur mycket som helst och hans gräns var nådd för den veckan. Han har inte vikt en tum från min sida och han har inte kopplat av en minut. Så att han sov från klockan sex var precis vad han behövde. Det tog emot att lägga sig men han gav med sig till slut, antagligen för att han visste att jag inte var själv, jag hade ju mina barn hemma. 
 
Magnus är inte en man som unnar sig att tänka, känna och att vila när det är svårt. Då kör han tills han kraschar. Idag är en ny dag och jag sa att han MÅSTE ta denna dag på jobbet och koppla bort oron. Han måste se jobbet som lite vila från allt nu. 
Det går sådär bra för honom att göra det.....
 
Tacksamt inser jag att mina händer och fingrar är ganska synkade med hjärnkontoret idag. Det fungerar ganska bra att skriva. Varje ord är inte en kamp och sen en fundering på vad det är jag egentligen har skrivit.
Happy Day  :-)
 
Önskar er alla en glad och bra dag!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

en ny och bättre dag randas

Publicerad 2014-11-21 07:27:03 i Allmänt,

Morgonen gryr med en kropp spm uppvisar ett lugn som står i stor kontrast mot gårdagen.
Jag är naturligtvis oerhört trött, matt som om jag utfört hårda dagsverken. Kroppen ömmar i muskler och benen bär ostadigt. Gårdagens kramper och muskelryckningar ekar endast tyst nångonstans långt inifrån mig.
 
Men jag vet att när en dag startar så här (efter en gårdag som igår) så är det ett gott teckan, så länge jag vilar och inte får för mig att det är över och börjar studsa runt.
 
Så länge jag tar varje steg med försiktighet, sitter och ligger ner mycket. Inte använder mina armar och händer så mycket. Så länge jag tar pauser och är stilla så plussas all den "sparade" energin i mina depåer och jag blir starkare.
 
Jag är väl medveten om att mitt val att "komma ut ur garderoben" igår och visa det som inte många människor sett, har chockat många. Flera av mina nära och kära har blivit väldigt ledsna å mina väger men har ändå visat tacksamhet över att jag delade detta med dem.
 
De människor som jag omger mig med har i många år,  sen -05, vetat hur jag insjuknade, hår jobbig min väg tillbaka har varit och de har genom mina berättelser nog förstått att jag tidvis är mycket sjuk och att jag ibland får betala hårt och kostsamt för "normala utsvävningar" i det sociala livet.
 
Men fortfarande är det så och det gäller oss alla som trampar denna jord, att det är svårare att förstå det man inte ser. Information och förklaringar är till stor hjälp men om man får möjlighet att med egna ögon se det man läst.....ja då blir förståelsen en annan.
 
Min avsikt var aldrig att fiska sympatier eller uppmärksamhet. Min avsikt var aldrig att skrämma någon eller väcka obehag. Min avsikt var aldrig att trycka in detta jobbiga i människors medvetande.
 
Min avsikt var bara att "äntligen" visa det jag inte visar av min dolda och osynliga sjukdom. Var kraften kom ifrån vet jag inte för det sitter nog  i människans natur att inte visa upp de fulaste och sämsta delarna av sig själv.
Och det jag visade var alltså hur ett av de värsta bakslagen kan te sig.
Det som händer med min kropp när jag inte får vila, när jag utsätts för infektioner, trötthet, för mycket stimuli, umgänge och annat som tröttar ut mig.
 
Dessa bakslag som ser ut så här är de fysiskt mest krävande och uttröttande. Och de kan alltså dyka upp helt oanmälda men lika ofta känner jag av och vet att det är dags.
Ibland köpslår jag med livet och väger för och emot, jag vet vad jag har att vänta och sätter det emot det som jag vill och har möjlighet att uppleva. Är ett sånt här bakslag värt att ta?......sällan blir svaret ja i dessa sammanhang för den här typen av bakslag är som sagt värst. 
 
De lindrigare men ändå mer långvariga bakslagen är när jag under lång tid sakta dränerats på energi. När många små faktorer spelat in och inte gett mig möjlighet till vila. 
Under de bakslagen sätter en enorm trötthet in och jag får gå med en kropp som uppvisar många neurogena symptom. Ett efter ett slås kroppsfunktioner ut och det första som brukar vara ett teckan till mig är att det kognitiva spelar mig spratt. Minnet, att hitta ord och säga dem rätt, fumlighet i händer, att kunna hålla saker i huvudet, kunna replikera i samtal och hålla fokus.
 
När dessa saker kommer vet jag med säkerhet att nödbromsen måste dras i å det bestämdaste. För OM jag inte lyssnar då, ja då händer det som jag visade igår. Och då blir ofta det kvardröjande behovet av vila och återhämtning så lång tid som upp till flera veckor av stillhet och eliminering av måsten och inbokade saker.
 
Från att ha levt i förnekelse, och valt att vara blind inför detta och vägrat acceptera och lära om och lära lyssna på min kropp, då detta drabbade mitt liv. Så har jag idag ex antal år senare en mycket god kroppskännedom och förmåga att läsa min kropp. Jag kan förutsäga, förstå, och jag känner när jag behöver backa.
 
Men jag backar heller inte alltid eftersom jag samtidigt behöver få leva och uppleva glädje med familj och vänner. Jag behöver få vara en social individ i det riktiga livet så pågår där ute bland de fysiska människorna man kan se och ta på. 
 
Då blir det som sagt alltid ett vägande för och emot. Kommer jag kunna vila innan, finns det tid och utrymme att vila efteråt. Hur snabbt och hur tyst och lugnt kan jag komma hem.....? många små saker som spelar roll i mitt beslut om jag kan tacka ja eller måste backa.
 
Jag gör även felbeslut ibland, det är då jag vet vad det kommer kosta och att jag inte borde, men ändå kör på. Då jag ignorerar allt vad kropp och förnuft säger till mig. Men de tillfällena är mer sällan och då gäller det alltid fint umgänge med min familj. 
 
Jag har ofta berättat om mina bakslag och de svåraste delarna av sjukdomen, och nu blev de alltså offociella och kontrasterna är knivskarpa. Jag får ofta höra hur pigg, frisk och fräsch jag ser ut. Och javisst gör jag det när jag endast har valt att visa den sidan.
Hade jag gått ut som jag såg ut och betedde mig igår så hade ingen sagt att jag såg pigg och frisk ut, inte ens att jag var snygg i håret.
Ja detta är den fula sidan av min sjukdom. När jag inte kan annat än att vänta ut det pågående rasandet. Och då såna saker som att borsta håret, ta på sig underkläder, dusch och hygien får stå åt sidan. Det primära är bara att få slut på eländet och inte förvärra det. För jo det förvärras av att jag går på toa, försöker själv ta mig något att äta. Det förvärras av att jag går och av att jag tänker. Det förvärras av allt utom sängläge i stillhet och då med hjälp av olika typer av mediciner.
 
Jag är djupt tacksam och glad över all den fina respons som jag har fått från mina vänner. Och jag kunde väl aldrig tro att jag skulle höra många tacka för att jag visade dem. Jag vet nu att jag gjorde rätt som visade och också på så sätt ökade förståelsen över varför jag så ofta måste tacka nej, backa, ställa in saker som jag bestämt. Och varför jag kanske inte kan stanna lika länge som jag skulle vilja.
 
Jag går nu en bra dag till mötes och jag känner mig fylld med energi som kommer inifrån. Mitt hjärta sjunger av glädje men jag avstår från dansstegen utan tar istället rollatorn till köket och värmer mig enkopp te.
Jag hade önskat att jag kunnat sova längre i natt men tack vare kortisonet så styr jag inte själv över detta. Kroppen ska vara vaken och jag får hänga på.
Tack ock lov så är nu kuren slut, så snart kommer min normala dygnsrytm komma tillbaka och magen kommer sluta värka.
 
Och jo, och på tal om annat så pågår fortfarande en förändring av synen på höger öga. Det som var mörkt och grått har ljusnat, vilket är skönt. Jag ser alltså ljus med ögat och därmed konturer. Fortfarande kan jag inte läsa med det, se detaljer eller se saker i skumt ljus eller om det är mörkt. Men det är underbart att slippa den grå massan som gjorde allt på ledsamt  :-)
 
Men ja, då rullar jag upp från soffan nu då.....ha en bra dag och passa på att hitta något i tanken som skänker er glädje och håll fast vid det  <3  
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Videofilmer som visar sanningen, den del som ingen annan än Magnus ser

Publicerad 2014-11-20 14:26:24 i Allmänt,

Fotona här visar ögonblick av en kvinna som mår bra. Som orkat piffa sig lite. Som har kunnat vila och känner att kroppen håller. De visar hur jag mår de korta stunder när jag är "som vanligt" innan jag kommer hem och däckar.
 
Och så följer här länkar till videofilmer från idag, den 20 nov. Dagen efter ett läkarbesök, mediciner, mycket gående och detta är resultatet av påfrestningar som vem som helst skulle göra på ett par timmar och utan särskilda men eller besvär.
 
Jag kommer återhämta mig, bara jag får vila. Styrkan i kroppen kommer återvända. Och när jag ser er nästa gång så är det troligtvis i skepnad av någon av kvinnorna på bildrrna ovan. Lyckligt leende ögon och en känsla av glädje och tacksam het över att jag orkar vara med en stund.
 
 
 
 
https://www.facebook.com/video.php?v=10152884561273746&pnref=story
 
https://www.facebook.com/video.php?v=10152884565533746&pnref=story
 
https://www.facebook.com/video.php?v=10152884597643746&pnref=story
 
https://www.facebook.com/video.php?v=10152884620688746&pnref=story
 
https://www.facebook.com/video.php?v=10152884626578746&pnref=story
 
 
Jag har inte visat detta tidigare, men känner nu att jag kan visa den fula, trötta, utmattade sidan som tidvis är svår att hantera. Det är detta som händer när jag inte kan vila.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

om att följa motståndets minsta lag

Publicerad 2014-11-19 10:34:09 i Allmänt,

Nu när jag är på kortisonkur så är ingenting sig likt. Jag satt och väntade på den väntade sidoeffekten som är vanligast, att bli speedad och stressad i kroppen. Tyckte jag var som vanligt hela dagen förutom magpaj.
 
Men till natten fick jag svar på tal. Klarvaken, tokvaken och det gick inte att koppla av i sängen och komma till ro. Hur trött jag än kände mig så NO SLEEP.
Först efter fyra på morgonen lyckades jag somna och vaknade två timmar senare. Magnus tvingade med milt våld tillbaka mig och jag sov ytterligare nån timme. Nu är magen fylld med ny dos kortison och duracellkaninen som inte kommer nånvart sitter med uppspärrade ögon och hjärnan går på högvarv.
 
Men när man är vaken om natten hinner man tänka och skriva en hel del även om det för tillfället tar tid att plita ner orden. 
 
Min gårdagkväll slutade med ett svårt tillstånd i en kropp som fullständigt ballade ur. Spagettiben som inte kunde gå eller stå själv, fick bäras/släpas till toa och tillbaka till sängen. 
Kroppen var helt tömd på energi och att sträcka upp en arm för att släcka lampan, fanns inte på kartan. Det är en märklig känsla det där att ens kropp inte lyder ens vilja. Att man helt enkelt inte kan styra sina lemmar. Bara att vrida på huvudet och ändra läge i sängen kostar som ett maraton. Och det utan att överdriva.
 
Eftersom jag ovanpå detta fick kramper så blev det stesolid och jag hoppades ju kunna somna på det och kroppen svarade som den brukar.....i 30 minuter ungefär....innan stesoliden tydligen insåg att den fick se sig besegrad av kortisonet. Och det var då jag insåg att nattsömnen skulle utebli.
 
Och det är då det kommer till mig, det här att följa motståndets minsta lag för att göra det så enkelt som möjligt för mig.
Det handlar inte så mycket om det fysiska utan mest om det mentala och min attityd till den situation som råder.
 
Jag har ju under resans gång lärt att jag inte har något som helst vinning i att kämpa emot. Jag vinner ingenting på att slåss mot något som jag aldrig kan besegra bara för att min hjärna envisas med att vilja härska och besegra mina svårigheter. I de stunderna åsamkar min hjärna mig stora otjänster och gör allt annat än gott för mig som individ och kännande person.
 
Det som är det primära i såna situationer är att omprogramera tankarna till att hjälpa istället för att stjälpa.
Det handlar återigen om acceptans. Insikt och vetskap om att det inte spelar någon som helst roll hur mycket jag vill, när det inte går. Jag måste välja mina slag och strida där jag vet att jag har en chans att förändra.
Och den möjlighet som jag alltid har är att fårhålla mig annorlunda till hur jag mår, annorlunda än den första instinkten som är att kämpa emot.
 
En människa kan aldrig få ett annat resultat om hen gör samma sak gång på gång men ändå i sin "dumhet" förväntar sig något annat. Man behöver ju aktiva tankar och handlingar för att förändra. Jag har arbetat hårt på att i dessa situationer "go with the flow" så att säga.
Acceptera och följa motståndets minsta lag och inte göra livet surt för mig själv genom att utkämpa en stid som är dömd att misslyckas eftersom den aldrig ger mig det jag eftersträvar. En frisk kropp och ett vanlig liv som det var innan.
Jag får aldrig det, så att ideligen sitta och önska det, kämpa emot och vilja allt annat än att lära känna detta nya är kort och gott handlingar mot en själv som inte är särskilt omtänksamma och hälsofrämjande.
 
Den enda vägen till bättring på snabbast möjliga sätt är acceptans och att följa motståndets minsta lag. Jag har varit urbota trött på att vara sjuk, på att må så här. Jag har förbannat livet som kastat detta i ansiktet på mig. Jag har övervägt att ta mitt liv och jag har vaknat varje morgon och plockat upp vapnen, beredd att strida.
Till ingen nytta alls. Det enda som jag fått ut av detta är ett sorgset, ledsamt och smärtsamt liv på ALLA plan. Istället för att sträva efter att smärtan får hålla sig till kroppen. Min själ får sjukdomen inte komma åt och förgöra.
 
Men det var då, innan jag började använda skallen på för mig rätt sätt. Jag kan snabbt idag, som att jag var lärd och programerad, se över min primära situation. Vad jag kan och inte kan göra. Och då utföra detta och sen inte ägna tiden åt en massa suck, stön och tycka synd om mig själv. Omlärningen och omprogrammeringen har jag stått för själv men med mycket god hjälp av min vän, mentor och guru Stephen.
 
Naturligtvis blir jag ledsen och besviken och gråter ibland. Naturligtvis känner jag att det är ett jäkla skit att saker jag bestämt och sett fram emot, måste avbokas. Och naturligtvis så är jag trött på att vara trött och se alla mina planer läggas på hyllan. Men jag väljer ändå att förhålla mig till det så som det gör mig mest gott och gynnar min kropp och själ.
 
Och det är genom att tänka goda tankar när jag måste vila. Jag låter inga negativa tankar nå mig och förstöra. Jag bestämmer mig för att vara aktivt tacksam när det vissa gånger känns som värst. Då går jag igenom allt fint jag har. Jag lyfter fram saker som kunde vara mycket värre och jag ser till att få perspektiv och distans till mig själv. Mitt liv är för kort och för meningsfullt för att jag ska fylla det med ältande och missnöje. Även fast jag inte kan göra mig själv frisk så kan jag tänka friskt och sunt och på det viset ge mig livskvalitet.
 
Jag har slutat gråta över det jag har mist. Jag känner glädje och tacksamhet över allt som jag har fått i livet och som jag kunnat uppleva innan jag blev sjuk. Jag går ofta till mitt minnesalbum och bläddrar i tankarna och ser tillbaka med glädje. Jag måste vara här och nu och i framtiden. Jag är som personlighet en benägenhet att vara mycket sentimental och nostalgisk. Inga dåliga egenskaper tycker jag. Men jag fastnar inte där och sörjer. Mitt sorgearbete har jag gjort och det tog sina år.
Men det var nödvändigt för att kunna släppa det livet jag hade och kunna skapa mig de bästa förutsättningar jag kan nu, för att må bra.
 
Jag talar ofta om lycka och för många är det en floskel och ett ganska så provocerande ord. Ändå så är det något som alla har i bakhuvudet och vill uppleva. Förväntningarna på vad lycka är, är mycket stora och besvikelsen är ännu större när man inte får det man förväntat sig eller anser sig ha rätt till.
 
Men du.....Du är din egen lyckas smed och det är dina tankar som tar dig till det tillstånd du vill. För lycka är just bara ett tillstånd av en inre frid. En förmåga att kunna känna sig tillfreds och nöjd även fast omständigheterna är svåra.
 
Lyckan är inte materiell, en frisk kropp, avsaknad av sorg och smärta. Lycka är att kunna må bra och se sin potential även fast oddsen är emot en och fast man fått mer att hantera än någon önskat. 
 
Jag påstår att dagens människa är för fokuserad på att alla bitar måste vara kompletta innan lycka kan uppstå. Vi strävar efter perfektion och efter att ha precis allt i lagom dos. Strävan är så stark att vi inte ser att första steget mot total lycka och harmoni är förmågan att se det vi har omkring oss och som är bra. Kanske inte perfekt men alla har något som är bra och när man förstår vidden av att uppskatta istället för att sörja, så är det då som lyckan gör entré i livet.
 
Jag har en svår tid nu med ett nytt skov som fullständigt vänt upp och ner på min tillvaro med smärtor, utmattning, att inte kunna klara mig själv igen. Var dag är en ny kamp att ta sig igenom och den tröttar ut mig. Men jag gör bara det jag absolut orkar, NÄR jag orkar. Jag ägnar INTE tid åt ältande och att förbanna livet. Jag ser över mina möjligheter och vilka som kan bereda mig glädje nu när jag har mycket begränsad rörlighet och svårigheter att se.
 
Jag har fått avboka alla planer för nu och framåt till jul. Jag måste ha alla dagar fria från måsten och stress som kan stjälpa allt. Och julen den får i år bli som den blir. Jag får ta hjälp med det jag annars brukar sköta och jag får prioritera så att jag får det jag mår bäst av. 
Jag har varit outgrundligt ledsen över detta skov som kastade mig tillbaka in i helvetet. Och jag var ledsen så länge som jag behövde, ett par dygn, sen kände jag att min sorg bara drev mig längre och längre bort från det jag vill känna. Att jag mår bra och styr över mitt liv.
 
Då var det bara att spotta i nävarna, be till gudarna om att åter leda tacksamheten till mig och hjälpa mig att hitta tillbaka till mitt positiva livsval.
Jag tycker detta är långt ifrån roligt och jag lider samma kroppsliga kval som alla andra som hamnar här. Men det är inte det som drabbar mig, som formar mig som person. Utan det är hur jag hanterar det, som gör mig till vad jag är och vill vara.
 
Det här med stress och måsten än viktigt för mig att eliminera eftersom jag pga livets alla trauman har en ökad stresskänslighet. Och när det är illa, så slås allt förnuft ut och strassen leder mig in i ett tillstånd som bara är förgörande och där herr ångest åter kan slå klorna i mig. Det är bara stress som kan ha en sån negativ inverkan på min hjärna att jag tappar fokus.
Det är mänskligt och naturligt när man levt långvarigt med psykiska och fysiska trauman och kriser. Stress är min akilleshäl och jag behöver noga passa mig för den.
 
Det finns ingenting i livet som jag måste annat än att må bra och det är min plikt gentemot min familj att ta hand om mig på bästa sätt. Jag sätter inte livet på spel för måsten som inte handlar om liv eller död. Jag stressar inte för att det är hippt att tala om hur mycket man har att göra eftersom det betyder att man finns och är. Jag klagar sällan eftersom det är upp till mig att förändra det jag inte trivs med och om jag inte förändrar själv så kan jag hålla klaffen. Alla mina val i livet har tagit mig hit, till den plats jag är på idag. Och om jag överlåter åt andra att styra, ja då får jag väl vara nöjd med det då. Jag ägnar inte tid åt att uppröra mig åt det jag inte kan påverka. Jag har bara nuet och här vill jag må så bra som möjligt.
 
Mitt liv är viktigt och värdefullt och jag vill leva det, oavsett vad jag fått att deala med. Och jag vill vara lycklig och väljer därför lyckan som en ständig följeslagare.
 
Tack för nu, eller i natt då detta är skrivet.
 
Nu ska pillren i magen få sällskap av frukost så kommer det kurra lite mindre. 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

en eloge...

Publicerad 2014-11-18 21:15:36 i Allmänt,

 
 
En hel rad med foton på dels mig och på den person som gör absolut mest för mig och är det stöd som jag behöver. En människa som inte måste eller behöver, han har inga förpliktelser gentemot mig och ställer inga krav på motprestation.
Presis så som det är när två människor väljer att finnas för varandra eftersom man älskar.
 
Dessa foton på Magnus är bland de bästa jag har på honom. De visar vem han är som person. En ALLTID glad person med glimten i ögat, som sällan eller aldrig säger nej när någon ber om hjälp. Han bjussar på sig själv och har alltid en rätt dålig vits på lager.
Han muntrar upp, han lyssnar och han är plikttrogen, arbetssam och oerhört slarvig, svär för mycket, röker för mycket, har alldeles för dålig självkänsla för att vara hälsosamt. Han skäller värre än han biter då något upprör honom och han har motbevisat sina egna ord när det gäller honom själv. Det går att lära gamla hundar att sitta. Han säger alldeles för ofta nej när jag vill gå på loppis eller spla ett brädspel. Och om jag vill shoppa så ruttnar han fullständigt.
 
Men denna Magnus har utan att tveka, utan att blinka, sucka, ifrågasätta bara ställt sig vid min sida och tar hand om mig. Han vill se mig må bra, ha det bra och vara glad. Man överraskar och pysslar om.
 
Nu när jag plötsligt blivit akut sjuk med ett nytt skov så är det nytt för honom. Han visste att jag var sjuk då vi lärde känna varandra och han har sett och följt min resa hitills. Han har pumpat mina rullstolsdäck, kört mig på Ikea, burit mig till toa när jag inte kunnat gå. Han har lagat min mat och matat mig när jag inte haft kraft i armarna. Han tvättar min kropp och mitt hår då jag inte orkar sköta det själv och han håller koll på att jag tar mina mediciner.
 
Men att på nytt se mig så här sjuk är nytt. Och denna gång är ju även detta skov nytt för mig eftersom inget är det andra likt fastän de ändå går i samma banor. 
När jag bryter samman håller han mig då jag gråter och jag ser i hans sammanbitna ansiktuttryck och i hans djupt sorgsna blick att han lider alla helvetes kval som maktlöst inte kan göra något mer för mig. Han kan inte ta bort mina smärtor. Han kan inte göra så jag ser igen. Han kan inte lugna de kraftiga ryckningarna i min kropp annat än att hålla mig hårt och ibland med hela sin tyngd ligga ovanpå mina krampande ben.
 
För honom känns det inte nog, han vill göra allt bra. Han står i skuggan av mig just nu eftersom det är väldigt mycket fokus på hur jag mår och hanterar och fixar allt detta. 
 
Det fanns en gång då jag var övertygad om att kärleken inte längre kunde vara tillgänglig för mig då jag insjuknade år 2005. För vem kunde väl och vem ville väl gå in i detta med öppna ögon och veta att man alltid behöver vara den starka. För det är så han känner och tror. Min Magnus är en stark person, både fysiskt och mentalt eftersom han har dealat med en för honom svårt liv.
 
Men det finns även en styrka hos mig som kan bära honom då han behöver. Jag är underlägsen i fysik och är inte mer än en liten lort när det gäller uthållighet. Men jag kan bära hans sorger och smärtor och har fått förtoenden som ingen annan levande människa i världen vet om.
 
Jag är lyckligt lottad och vill därför ge en eloge till denna fantastiska individ som både är den mest enkla men samtidigt mest komplicerade människa jag vet.
 
Jag har haft förmånen att ha Magnus i mitt liv i långt över sex år och min kärlek djupnar för vart år och jag är tokförälskad i honom precis som när jag lärde känna honom. På mindre en sekund kan ett ögonkast och ett leende från honom, få det att pirra till i min kropp som för sex år sen. Jag blir knäsvag och får en hel hönsgård av fladder i magen.
Han är min bästa vän.
 
Jag vill spela en av vår tids nyaste ultimata kärleksförklaringar för honom. För det är så att utan hans andetag så skulle min luft blir så mycket svårare att andas och det skulle vara svårt attstå upprätt. 
 
https://www.youtube.com/watch?v=CFWwEmOxGCU
 
Älskar Dig min Magnus
 
 
 
Kommentarer (1)

Enögd

Publicerad 2014-11-18 00:09:40 i Allmänt,

Urdålig uppdatering. Orsaken har denna gång inte varit att jag varit för dålig utan tvärtom. Jag har mått så bra att jag haft fullt uppmed livet och att vara lycklig.
 
Men nu kommer ändå en och det är med stor svårighet och möda som jag plitar ner bokstäverna sakta en efter en.
 
Och det är helt ärligt inget glädjande jag har att skriva om.
För plötsligt så hände det igen. Det jag varit rädd för och undrat om det skall komma. Det jag oroat mig för i hemlighet i sju år nu.
 
Jag har fått ett nytt skov. Djävulskt slog det till och slog ut mitt högra öga. Började lite lömskt med suddiga fläckar för en vecka sen.
Och efter att på anmodan uppsökt ögonsjukhuset så gick jag därifrån med diagnosen optukus neurit. Inflammation på synnerven, på ren svenska.
 
Det som startade med suddiga fläckar blev till en grå nerdragen rullgardin och det blev i sin tur i stort sett totalmörker i ögat. Smärtan från helvetet fick jag på köpet.
 
Och bara dagen efter diagnosen så låter kroppen meddela att nu lägger också den av.
ALLA mina neurogena besvär och symptom som jag ådrog mig efter inflammationen på hjärnstammen för sju år sen, har vaknat till liv och det med full styrka.
 
Allt det som jag lärt mig leva med och hantera i form av smärtor, ljud och ljuskänslighet, gångsvårigheter och en pissigt svag vänstersida. Har förvärrats tusenfalt.
 
Jag behöver hjälp att sköta min hygien, att få maten lagad, saker hämtade. Jag tål knappt beröring, att någon pratar eller låter genom att andas. Jag får panik när kroppen skakar av alla "blixtnedslag" i mina lemmar. Jag känner starkt obehag när hela min vänstra kroppshalva som på given signal plötsligt får gåshud över hela skinnet och alla hårstrån står i givakt minut efter minut och det gör ondare och ondare.
 
Jag ser så jävla illa och kan inte bedöma avstånd eller se maten på tallriken. Hugger och skär i luften, drar ner glas från skåpet som splittras mot golvet. Snubblar och snavar, lägger saker utanför bordet.....ja ni förstår själva. Ingenting funkar som det ska.
 
Allt börjar om från början och alla planer jag har haft och allt trevligt jag sett fram emot, ser jag gå upp i rök eftersom jag inte orkar någonting.
Trettio minuters aktivitet med händer, kropp eller hjärna och sen liggande vila i mörker och knäpptyst.
 
Att läsa, pyssla, se på tv, vika kläder eller nåt annat är så enormt uttröttande. 
Dagarna går väldigt långsamt då jag inte kan göra så mycket av det jag brukar. 
 
Nu startar jag i morgon en kortisonkur på tre dagar med tio tabletter per dag. Magnetröntgen är beställd så att min doktor exakt kan se vad och var i hjärnan och på synnerven jag drabbats.På onsdag ska jag till neurologen för gammaglobulininfusion och på måndag tillbaka igen men då till ögonmottagningen.
Doktorn säger att han har nån behandling som kan hjälpa mig beroende på vad man hittar på röntgen. Det ger mig en gnista hopp om att jag återfår min syn även om det tar tid i dessa sammanhang.
 
Jag har hela den här veckan varit väldigt saklig och samlad men i lördags så brast det och jag bröt samman liksom. Kände bara att jag inte orkade mer och var så djupt djupt ledsen över detta.
 
Att gråta ger ny energi och styrka och jag kan återigen känna att jag är på banan och inte ligger i diket. Jag har fallit så många gånger i livet och vet att jag klarar det mesta och även om detta är ett enormt bakslag så tillåter jag aldrig det att ta ifrån mig min lycka och glädje över livet. 
Jag gråter när jag behöver för att få nya krafter att orka. 
 
Jag kommer alltid tillbaka, även om det blir något tilltufsad. Men tillbaka kommer jag.
 
Lev väl och Må väl!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Vem fan orkar vara positiv jämt...?

Publicerad 2014-07-03 12:17:18 i Allmänt,

 
...ja vem orkar vara det? och det är oftast den meningen som folk slänger ur sig när man uppmanar till att tänka positivt eller att inte se allt så svart.
 
Jag tycker att texten på bilden här ovan beskriver positivitet på ett bra sätt. Ett enkelt sätt faktiskt.
 
Att vara positiv är ett val, precis som det är ett val att vara negativ. Men det är svårare att vara positiv. För det kräver ett aktivt val och det kräver arbete. Det kräver att man tar sig upp på banan varje gång man faller och att man ändå tror på att det är den vägen man har mest vinning av att gå.
 
Det är så vaninnigt lätt att inte vara positiv. Att bara sucka och stöna och vara besviken över livet. Känna att man inte har det alla andra har och känna att det är alla eller någon annas fel att man inte har det man vill ha.
Det är plättlätt.
 
När man väljer att vara positiv så väljer man också att kämpa. Man väljer att i alla situationer som är svåra, se att det finns en mening i dem även om man kanske inte ser det där och då.
Man väljer att känna tacksamhet. Man väljer att se ljuset och vänta ut det eftersom man vet att det kommer.
Man väljer att ha tålamod. Man väljer tankesätt som är hoppfulla istället för nedbrytbara och nedstämda.
 
Alla som väljer att leva med en positiv attityd efter att de har erfarit smärta och svåra saker vet att deras resa just har börjat.
Man vet att man kommer att falla och att det kommer finnas tusen orsaker till att lägga sig för att inte stiga upp igen. Man vet att det kommer komma perioder då man känner att man inte orkar. Att det kommer komma situationer då man undrar om allt är mödan värt.
Man kommer undra varför man ska behöva kämpa för precis allt .
 
Men man vet att det är mödan värt eftersom det är så mycket mer givande att leva med en positiv attityd. Man vet att det är enda sättet att bli lycklig och klara sig hel ur de skador som livet åsamkar en.
 
Man frågar sig ofta hur det kommer sig att de som haft det som tuffast och som förlorat mest är samma personer som de som ger mest av sig själva och det de har. Samma personer som har den där lite helmlighetsfulla glimten i ögat som om de vet något som vi andra inte vet.
Och så är det ju, de vet hemligheten, de har knäckt koden. De vet att hur illa det än har varit så kan det alltid bli bra.
 
Jag känner många människor med den där glimten i ögat. Både personligen men även också genom facebook där jag dagligen får se hur de väljer att vara positiva och ge av sig själva.
 
Sen finns det människor i min närhet som inte har vett att vara negativa, som inte ens vet vad det ordet betyder. Möjligen i bilbatterisammanhang. En sån person är min äldsta (trots att vi är lika unga) vän Carina. Min fina Carina har haft sina kamper hon också och är född med enbart positivt blod i ådrorna. Hon skrattade säkert medan hon kämpade sig fram till sitt livs första andetag här i livet.
Alla som känner henne eller bara träffar på henne om så bara för en kort stund, smittas av hennes glädje och positivitet. För henne finns inga andra alternativ än att välja glädje och sprida den till människorna omkring sig.
 
Jag har sen midsommarhelgen som var oerhört jobbig fysiskt men också mentalt och psykiskt påfrestande., varit urbota trött.
Dagarna har varit en kamp från början till slut och mitt i allt slogs jag omkull av migränanfallet från helvetet med ögonflimmer och kräkningar och det tog tre dagar innan jag började känna hopp om livet igen.
 
Jag hinner knappt känna att benen bär igen innan ångesten från helvetet slår till. Jag går inte omkring med orostankar eller mår dåligt på nåt sätt.
Utan jag mår bra och det är ingen lögn inför mig själv. Men ångesten och stressen hugger tag och visar sig i form av illamående och yrsel. Oförmåga att handla. Motstånd i allt och enda gången det känns bättre är under täcket i sängen.
 
Och under täcket funderar jag på vad i hela friden det var som hände. Varför så här och varför nu? 
Svaret kommer snart till mig och jag vet ju att det beror på den enorma tröttheten. Att kropp och själ inte är i form. Då finns det plötsligt möjlighet för de gamla ångestdemonerna att kasta sig över mig.
 
Jag gjorde mina val för många år sen. Mina val att inte vara fångad i ångest och smärta. Jag valde att vara positiv och att ångest inte längre skulle få styra mig.
Och sen dess så väljer jag varje dag att själv ha kontroll i mitt liv och den kontrollen har jag med min hjärna och mina tankar.
 
Det finns inte plats för annat än min positiva attityd och jag tänker inte låta ångest ha sån inverkan på mig att jag inte fungerar utan måste ligga under täcket och äta tabletter som dövar allt.
 
Så bara för att man väljer en positiv attityd så betyder det inte att allt är bra jämt, för även vi faller hårt ibland.
 
Semestern står för dörren och det ska bli skönt med miljöombyte. Semestern kostar energi men det får den göra. Jag tar semester och vilar upp mig efter semestern sen...någon gång  :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Tvättminnen

Publicerad 2014-06-18 11:30:58 i Allmänt,

Stod nyss och vek ner tvätt från torkställningen. Det är rogivande, precis som diskning är.
Man kan inte göra så mycket annat än att vara där och då medan man utför sysslorna. 
Jo det är klart, man kan stressa iväg i tankarna och få magsår och gå in i väggen på kuppen. 
 
Men jag började för länge sen att bara vara där och då. Ta tillfället i akt att tänka. Jag gillar som bekant att tänka.
Och idag gick tankarna till just all tvätt som jag tagit hand om i hela mitt liv.
 
Jag började tvätta kläder tidigt, jag var bara barn och då tvättade jag för hand. Hjälpte min mummi i Finland att göra hushållets tvätt. Hon lärde mig att i handfat skölja tre gånger till sköljvattnet inte längre var grumligt av tvättmedel.
Hon lärde mig att vrida eller pressa ur vattnet beroende på vilket plagg det var. 
Då var jag under tio år gammal.
 
Från det att jag var tolv år skötte jag min egen tvätt hemmavid. I tvättmaskin i badrummet eller så bokade jag och min kompis Jill, tvättstugan och hade tvättdagar då vi t.o.m manglade underkläder och strumpor.
Det var roligt att tvätta tillsammans.
Om somrarna på landet tvättade jag återigen allt för hand. Vred ur tunga jeans som tog evigheter på sig att torka.
 
Sen har jag skött det mesta av tvätten genom livet. Stått med gravidmage och längtat efter att få tvätta och hänga babykläder. Och när den tiden äntligen kom så har jag slätat ut skrynkliga små sparkdräkter och omlotttröjor och hängt dem på streck. Jag har vikt och smekt de små kläderna och travat dem på hög i garderoben.
 
Sen blev kläderna större och ofta med hål på knäna, fläckar på tröjorna med roliga tryck.
Jag har tvättat nedkräkta lakan mitt i natten och tömt nedkissade sängar på morgonen. Jag har manglat mina lakan och vikt handdukar.
Jag har färgat en och annan maskin rosa genom att slarva med sorteringen. Och ibland har yllekläder kommit ut ur maskinen och plötsligt endast passat dockorna i hemmet.
Jag har njutit av varje sommar då jag kunnat stå i gräset och hänga tvätten ute och känt de underbart doftande plaggen i min näsa.
 
Jag stod och tänkte på hur många par kalsonger jag har vikt i mitt liv. Hur många par strumpor har jag parat ihop?
Det är åtskilliga par det och åtskilliga timmar som jag stått och ägnat mig åt tankar, dagdrömmeri och löst ett och annat problem.
 
Idag har jag inte längre några baby eller ens barnkläder att tvätta och hänga. Men det händer ibland att jag tvättar åt mina stora barn och känslan inom mig när jag smeker och slätar ut skrynklor på deras kläder, håller dem mot mitt bröst och andas in doften och känslan av att det är mitt barns tröja....ja den känslan är stark och får mina ögon att tåras.
 
Inte av sorg men av lite längtan tillbaka. Längtan efter en tid som inte längre är, då jag var småbarnmamma och vek deras små sparkdräkter som så snabbt blev för små.
 
Kanske om jag har tur kommer en tid igen då jag får tvätta och vika kläder som tillhör barnbarn. Kanske t.o.m samma kläder som för tjugofem år sen då en hel del finns sparat, redo att användas igen om man vill.
 
Jag tycker om sysslor där jag kan använda tiden till att stilla tänka och reflektera. Jag har inte brått och behöver inte vara någon annanstans än just här och nu.
 
Och idag har vi dagen före en Smålandsresa. Midsommar står för dörren och vi far neråt till familj och vänner.
Mycket är det att planera och få med i packningen. Men jag har mina listor som hjälper mig ha koll och inte glömma och allra mest, hjälper mig från att inte stressa. Stress har jag inte råd med.
Det blir jobbigt nog ändå med resa.
 
Men samtidigt ska det bli så roligt och kommer att ge mig glädje och miljöombyte. Känslan av semester då jag alltid annars är hemma. 
Och jag behöver så väl att lämna dessa fyra väggar. Jag ser fram emot att träffa våra vänner som det är ett par år sen vi sågs. 
 
Nu ska jag lägga lite tid på att fundera ut och prova vad jag ska ha på mig på midsommarafton. Det kan ju i och för sig ta hur lång tid som helst om det vill sig illa, haha.
Räknar i alla fall med min blommiga regnkappa och gummistövlar när vi besöker festplatsen och minns att det var det som gällde då vi var nere senast och firade midsommar.
Sen blir det vita jeans och nåt skirt och vackert upptill  :-) 
 
Önskar alla en skön helg med hopp om att den blir just vad ni önskar....So Long!
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (3)

Energikris

Publicerad 2014-06-11 10:14:51 i Allmänt,

Min flicka ligger där inne och sover. Jag gick nyss förbi henne för att försäkra mig om att allt var bra. Stod stilla och höll andan, ja precis som för tjugoett år sen och många år framåt, då jag tyst lyssnat efter hennes andetag och låtit blicken söka sig över hennes bröstkorg för att se de lugna rytmiska rörelserna. Jag studerade de utslätade dragen, såg hennes läppars konturer och hur ögonen rörde sig lite under de slutna ögonlocken. Jag tittade på hennes lilla näsa och ville pussa den.
Min älskade flickas så välbekanta ansikte och som jag älskar så.
 
Jag avstod från att smeka hennes kind då jag vet att det idag skulle väcka henne och eftersom hon är nyorererad och har smärtor så skulle min rörelse göra henne rädd.
Hon är maximalt smärtlindrad, men har så ont i sin mun och i tungan efter de "hyvlanden" doktorn behövt göra för att avlägsna ytliga cystor. Det yttre operationsområdet är som vanligt mycket svullet och bandagerat och man kunde denna gång avlägsna ett område stort som en pingisboll. Som alla ärr så stramar det och gör att hon har svårt att vrida huvudet.
Hennes ansikte är blekt och blankt efter många timmars svettningar och utan möjlighet att duscha. Håret är samlat i en fläta på ryggen.
Hon är en hjälte min flicka.Och om operationen har gått så som läkaren försökt att åstadkomma så betyder detta slutet på en tjugoårig kamp.
 
Det innebär att man till det yttre gjort vad man kan för att operera bort de cystor som är synliga utifrån. Allt vad som finns inom henne går det inte att göra något åt och eftersom hennes sjukdom, Lymfangiom, är en "levande" sjukdom och ständigt är i förändring så kan man aldrig ta bort den och ej heller veta hur det ser ut om 3, 5 eller 10 år.
 
Men nu är nu. Idag är den sista operationen gjord sen två dagar tillbaka och ett nytt kapitel i Kajsas liv kan börja skrivas.
 
För egen del så startar denna dag med ett lyckligt konstaterande att jag inte behöver åka hemifrån. Jag kan stiga upp och i stillhet sätta mig på balkongen och i tystnad möta dagen.
 
Jag har två dygn bakom mig som jag undrar hur jag ens har klarat av. Men det finns ett fack inom en, där energi finns att ta av och som enkom är till för de situationer då man måste, då det gäller ens barn.
Jag har inte annars tillgång till det där facket. Koden dit uppenbarar sig bara då man är "on the edge"
Utan att veta hur det går till så orkar man bara.
 
Min måndagmorgon startade med att jag gick upp kl fem för att köra Magnus till arbetet. Sen hem igen och väcka Kajsa och hennes pojkvän Dennis. 
Dennis har valt att vara här hos henne under tiden hon opererades.
 
Klockan åtta infann vi oss på avdelningen. Och då började väntan. Det var sagt att Kajsa skulle opereras kl elva.
Och vi väntade och inget hände. Strax innan elva fick hon sin säng, kläder och man satte infarten på armen.
Mer väntan och slutligen så hämtades hon klockan halv ett.
 
Jag och Dennis åkte snabbt till Mac Donalds för att mätta hungern. Utmattade av väntan och av trötthet så återvände vi till avdelningen kl två och förstod att vi skulle ha lite mer väntan framför oss.
Jo tack det blev ytterligare sex och en halvtimmes väntan. Jag vet inte hur många kilometer jag har vankat i korridoren eller hur ont i ändalykten man kunde få av sittande. Vi tittade på all tv som fanns och vi väntade och väntade. 
När klockan var tre frågade jag om hon inte skulle komma upp snart och fick till svar att de var försenade på operation och att hon troligen höll på att opereras då. 
Efteråt fick vi veta att hennes operation hade startat halv fyra, tagit 90 minuteroch sen hade hon legat på uppvaket i över tre timmar. 
 
Att till slut se henne komma rullande och se hennes ansikte som t.o.m log, det var en underbar känsla. Hon kunde berätta att hon mådde bra och att hon inte hade så ont.
Personalen ville direkt se att hon kunde sitta på sängkanten och gå till toaletten själv så med lite stöttning så avklades första toalettbesöket. 
Men väl tillbaka i sängen så sjönk hennes blodtryck drastiskt och hon blev kraftigt illamående. Som tur var så kunde man råda bot på detta genom att ge henne glukosdropp och efter en stund mådde hon bättre men var oerhört trött.
 
Så för att även Dennis och jag skulle få vila och orka med dagen efter så lämnade vi henne där och klockan var tjugotvå. Fjorton timmars väntan och utan någon direkt vila.
 
Behöver jag säga att jag nästan bröt ihop av trötthet. Svultna kastade vi oss över maten som Magnus lagat åt oss och sen proppmätt tog jag en tablett att sova på och slocknade tvärt.
Vaknade fem på tisdagsmorgonen och kände hur hela världen gungade, bara sex timmars sömn hade inte tagit ut tablettens verkan så jag somnade om och vaknade på nytt tre timmar senare.
 
En dusch, smörgås och lite te och så var vi på väg igen. Kajsa var betydligt piggare och hade fått börja dricka och träffat doktorn som sa att beroende på om hon kunde äta så fick hon lämna avdelningen.
Och jo, hon kunde både äta och dricka bra. Naturligtvis så måste maten mosas till "barnmat" och tar i små tuggor, men hon kan äta riktig mat och det kommer snabbt att stärka henne och hjälpa till med både läkning och återhämtning.
 
Igår när vi landat hemma nådde jag kulmen av utmattning och förstod att nu var alla depåer, fack och resurser tömda på energi. 
Jag märkte hur den ena kroppsfunktionen efter den andra började falla ifrån. Orden som kom ur munnen sluddrade och liknade ibland inte ens det jag ville säga utan var andra ord. Fumlade och tappade saker. Balansen försvann och jag ramlade. Synvillorna kom och jag såg saker som inte finns. Skuggor och flimmer framför ögonen.
 
Kraften räckte precis till att ta mig in i sovrummet och falla samman. Hur länge jag sov vet jag inte men jag vaknade till en kropp som nätt och jämt gick att få att göra som jag ville.
Sakta återkom någon som jag kände igen som mig själv och när min vän Carina kom för att vi tillsammans skulle göra lite pappersarbete så kändes det gott att sitta i skuggan på verandan och skratta litegrann.
 
Kvällen gick sen vidare med en känsla av tacksamhet över att veckans första två och jobbigaste dagar, äntligen var över. Kvällen var ljum och att sitta på balkongen med Kajsa, småprata lite och se hur spänningen släppte även hos henne och se tårarnas förlösande kraft göra sitt, det var känslosamt.
Jag vet hur många års svåra känslor kommer till ytan och hur mycket mod det har krävts av henne att göra dessa operationer.
 
Så ja absolut, hon är min hjälte och hon har börjat skriva ett nytt kapitel i sitt liv. Jag har alltid älskat henne för vem hon är och att hennes ansikte varit deformerat har aldrig stått i vägen för oss som älskar henne. Men det har stått i vägen för henne själv. Och nu har resan som hon har gjort, befriat henne dels från den dåliga självbild hon haft men även befriat henne genom att hon har hittat styrkan som hon hela tiden burit inom sig, men inte vetat om eller vågat tro på.
 
Jag fortsätter min stilla onsdag. Jag behöver tänka goda tankar. Välja bort "måste"tankar. Jag väljer att känna glädje och att andas. Jag väljer att fokusera på det som ger och gör gott istället för att tänka på sånt jag borde eller vill men inte kan eller orkar.
 
Det är den mentala biten av återhämtningen. Den fysiska biten är att röra mig sakta, sakta tänja och stretcha kroppen så att alla spända musker får nytt spelrum. Jag har tagit en kort promenad för att blodcirkulationen ska göra sitt och tillföra nytt syre till varje cell.
 
Jag har en stor gråt inom mig som behöver komma fram för att göra sitt när det gäller att släppa på anspänningar. Men den får stå tillbaka ett tag eftersom jag behöver orka några dagar till denna veckan. Gråten är på sätt och vis en livsgråt som spänner många år tillbaka över tiden. Jag delar Kajsas resa och att vi är här idag är livsavgörande för mig med. Min gråt grundar sig på andra saker och känslor än hennes gråt. men gemensamt är att den behöver få finnas och när jag kan släppa fram min så vet jag att den golvar mig direkt.
 
Och jag är inte redo att göra det än då hon fortffarande behöver mitt stöd innan hon åker tillbaka till sitt hem i Borlänge.
 
Jag har en energikris ( det ordet använde förresten en vän till mig och eftersom det så väl beskriver mitt tillstånd, så kommer jag använda mig av det)  men hur trött jag än är och hur jag än lidit de här dagarna så vet jag att det är ingenting mot vad min flicka har utstått och tagit sig igenom. 
 
Vi kommer båda två hämta oss och tillsammans om några år kan vi prata om de här dagarna och säga, Yes! vi klarade det.
 
En fin dag önskar jag er alla, ta väl vara på den och skjut inte upp det där samtalet eller mötet eller det där leendet du tänkt att du ska ge. Gör det idag...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
/
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

a summer place

Publicerad 2014-05-28 11:27:59 i Allmänt,

Nä om man skulle satsa på att måla om en vägg i morgon. Eller varför inte måla mitt bruna skåp som jag fick gratis och som jag skulle måla innan jag tog upp det i sovrummet och fyllde det med saker. Men som nu står skadat, omålat, fult och fullt med saker.
 
Jag har en målarklåda inom mig som jag behöver låta få komma fram. Jag behöver hålla i en pensel igen och se förvandlingen som sker framför mina ögon.
Jag ska göra ett ärligt försök att åtminstone påbörja ett av projekten. Jag har dessutom ett antal gåvor och presenter att sätta händerna i och skapa fram. 
 
Tiden har återigen varit knapp den senaste tiden. Inte för att jag har färre timmar än någon annan men så många faktorer måste liksom smmanfalla och skapa bra förutsättningar.
Och det har det banne mig inte gjort när både värmen, trötthet och värk varit det som tagit ork och energi från mig.
 
Nu har vi dock inte så varmt längre och det älskar jag. Naturligtvis trist eftersom även kvällarna blir kyliga och det inte blir någon balkongsittning alls för min del. Men å andra sidan kan jag som fantomen på dagtid röra mig som en vanlig man (kvinna) på stadens gator. 
Eller gator och gator....det orkar jag ju knappt...jag rör mig mest i stadens utkanter, i periferin ute i klorofyllen.
 
Och det är banne mig det mest underbara jag kan göra när sommaren nu åter blev sval.
 
Jag har haft många dagar av inaktivitet. Dessvärre har ju inte skallen varit lika inaktiv. Huvudet är fyllt av saker jag vill skriva, saker som jag funderar över och som jag anser att jag av nån anledning behöver sätta ord på.
 
Stödstrumpor...det är ett underbart påhitt det. Jag tog steget och köpte några par eftersom det inte undgått mig att höra hur bra de ska vara. Och eftersom jag då har en kroppshalva som gärna samlar på sig lite extra vätska och har gjort sen jag blev sjuk så ska jag ge stödisarna en chans.
Och kan man tänka sig vilken skön känsla de ger och benen känns inte alls lika tunga och osmidiga.
Ska bli intressant att se hur fötterna ser ut och känns till kvällen.
 
Så här sitter jag med mina fina svart-och vitrandiga knälånga stödstrumpor som kommer se ursnygga ut när jag hoppar hage i kort kjol....nä glöm det där sista med kjolen och hoppandet. Det kommer inte att ske,men drömma kan man ju. Och nog minns jag och drömmer mig tillbaka till somrarnas hoppande i blommiga sommarklänningar och vita knästrumpor.
 
http://www.youtube.com/watch?v=ykpbKOnN93w
 
Bakom denna länk döljer sig en instrumental melodi som jag hörde i en gammal rysare efter en Stephen King bok. Jag fastnade för låten och efter lite möda så fann jag den. A summer place, heter den och är ljuvlig och det finns naturligtvis en text också
 
http://www.youtube.com/watch?v=9SeDGvfR0HU
 
Alla har vi väl en plats dit vi återvänder. Där sommaren är som bäst, lyckligast och som längst. En plats som skänker trygghet och glädje. En plats som rymmer människor man tycker om.
Jag har många såna platser och de blivit fler genom åren. Jag har särskilda minnen förknippade till de platserna och när jag behöver stanna upp och vända mig inåt. När jag behöver känna frid och harmoni och hitta tillbaka till min lugna andhämtning, ja då återvänder jag till mina sommarplatser och resultatet behöver inte vänta på sig.
 
Människorna som finns på de där platserna, finns kvar och välkomnar mig. Tillsammans upplever vi allt igen och jag kan sen återvända till nuet. Lite mer avslappnad och tacksam över alla mina minnen som så fint hjälper mig idag.
 
Alla människor har benägenheten att tänka tillbaka men det är hur vi tänker tillbaka och återvänder, som avgör hur vi mår.
Det som har varit det har varit och kan inte bli varken mer eller mindre.
Det kan inte ändras. Det enda som kan ändras är mitt eget förhållningssätt och hur minnen och platser påverkar mig.
 
Jag har de flesta minnena från tiden innan jag blev sjuk och visst skulle jag kunna återvända till vart och ett med sorg och ledsamhet. Känna vrede över att det togs ifrån mig. Men jag har ju minnena kvar och de kan fortfarande glädja mig istället för att göra mig ledsen över att det numera är annorlunda.
 
Bara idag kan jag göra något åt och välja förhållningssätt inför morgondagen. Jag vill inte sitta i morgon och tänka tillbaka på idag och känna missnöje, sorg eller bitterhet. För då är ju dagen idag ingenting värd.
 
Jag vill kunna tänka tillbaka på alla dagar i mitt liv och veta att jag gjorde vad jag kunde och jag var glad för just den dagen.
 
Naturligtvis så är det inte alltid så och visst förspills många dagar av ens liv som man bara låter passera för att man befinner sig någon annanstan i tanken. Man hastar på och man tittar tillbaka, återvänder till platser och är ledsen över att det är förbi.
 
Men så har man valet att inte välja att stanna kvar där. Skrev jag det att många lever livet sittandes som i en eka. De färdas framåt men med ryggen före och blickar enbart bakåt.
Smidigt sätt att ta sig fram på sjön men knappast i livet.
 
Nu ska jag själv göra ett val ang min fortsatta dag och det är att vila för ikväll ska jag träffa en väninna och det kommer bli både roligt och uttröttande. Så preppa med vila är vad jag behöver göra.
 
Ha en fin dag alla ni som lever idag....för det gör ni väl!?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Kroppsminnen och glädje

Publicerad 2014-05-22 08:36:21 i Allmänt,

Ännu en fantastisk morgon att vakna upp till. Det är märkligt det här med skillnaderna mellan att vakna av larm och vakna av sig själv.

Igår när jag skulle iväg på sjukhusbesök så sattes larmet och när det ljöd så var hela jag i protest. Så trött och bara ville inte stiga upp.

Idag vaknar jag av mig själv på exakt samma tid, och då helt utan protest. Känner bara ett lugn och frid inom mig. Är pigg och utvilad trots att antalet timmar sömn var samma dessa två nätter. Kan knappt bärga mig tills jag får klä på mig och gå ut på balkongen.

Jag känner av gårdagens utsvävningar under många timmar hemifrån. Är väldigt trött i kroppen och tung i huvudet. Så om en stund lär det bli ett huvudvärkspulver om det inte ger med sig. Att vara hemifrån många timmar är förenat med omedelbar utmattning för min del. Det är det som tröttar ut mest.

Jag startade gårdagen med att lämna av Magnus på arbetet. Köra vidare till min bror vars fru jag överraskade rejält då jag körde upp framför deras hus klockan sju på morgonen. Jag hade en korvleverans att göra. Vidare genom ett köigt och saktfärdigt Solna för att komma till sjukhuset. Den här trafiken är mördande rent ut sagt.

Med nervositet letade jag reda på handikapparkeringsplats och med en känsla av att jag gjorde något kriminellt så parkerade jag bilen. Tittade mig hela tiden efter axeln när jag gick, beredd på att nån skulle springa ikapp och skälla på mig. Är så ovant att få parkera nära resmålet.

Sen hade vi detta med röntgen då. Jag skulle göra en datortomografi för att ha koll på att inga nya tumörer var på tillväxt i lungsäcken eller på andra inre organ i buken. Jag har gjort detta så många gånger tidigare och jag har absolut inga problem med den typen av röntgen eller med magnetkamera.  Jag är så att säga luttrad. Men det som ändå händer är så jobbigt.

Jag får sån ångest och blir så stressad och impulsen att fly och lämna stället är så stark att jag måste ta till alla medel jag kan för att stanna kvar.  Flera gånger då jag sitter i väntrummet och dricker kontrast så är jag på väg att bara resa mig och gå. Men jag går inte för det är vetskapen om att jag måste få detta ur värden så att jag slipper gå och fundera på om något börjat växa inom mig igen.

För två veckor sen var jag på en magnetröntgen. Det var samma sak då. Jag var tvungen att brottas så med mig själv för att stanna kvar. Illamående och kallsvett avlöste varandra. Några veckor innan det besöket hade jag varit på samma ställe och skulle göra den där röntgen och då hade jag klappat ihop. Jag var ensam då och kunde inte längre kontrollera all ångest och den stress jag kände och som uppkom av kroppsminnena, som jag kallar dem. Även om jag med mina sinnens fulla bruk förstår och vet att jag måste och att det inte är smärtsamt, är  jag tillbaka i allt det som hände för 7-9 år sen.  Så minns min kropp ändå och reagerar starkt. Och det visar sig extra tydligt när jag är trött och har haft mycket omkring mig. Som nu.

Den dagen gick jag från röntgen och bokade en ny tid och bestämde att jag skulle ha sällskap dit. Igår var jag själv och tack vare den gulliga personealen så fixade jag det. Två unga grabbar som skötte förarbetet med att sätta infarten till kontrastmedlet och de skojade och var glada. Avväpnade mig liksom. Jag lämnade sjukhuset med lättnad och massor av illamående när spänningen kunde släppa. Jag for vidare in mot stan för att träffa en väninna för en fika. Vi satt länge och det var härligt att sitta på uteserveringen och se folket myllra. Naturligtvis så tröttar alla ljud från trafiken, tjutande ambulanser, sorl och människor ut mig. Och att bara sitta och prata även fast det är trevligt, det bedövar hjärnan sakta men säkert och det spelar ingen roll om det är hemma eller borta. Jag blir alltid lika trött. Men mitt sinne dansade av glädje när jag for hem. Jag hade gjort något som jag inte gjort på evigheter. Varit i stan, fikat och bara varit gamla vanliga jag. Det var en känsla av frihet och liv. Och jag behöver även det trots att jag mest uppskattar att sitta på en sten i skogen och njuta av livets under där bland trädens sus och ensam under tystnad.

Det var en mycket trött person som stapplade hem från bilen, uppför trapporna och sjönk ner i skuggan på balkongen. Men vilan blev kortvarig då telefonen ringde och jag var nödgad att ha ett trettio minuter långt intensivt samtal med försäkringskassan. På nytt, fokus, fokus och fokus och skallen tjöt nästan inifrån.

Att vara så trött att man vet att man MÅSTE lägga sig och att bästa stället just då är balkonggolvet men att inte ORKA resa sig och dra fram madrassen. Det är riktigt jobbigt. Men man tar sina sista krafter och reser sig ändå, drar fram madrassen och rasar ihop bland täcke och kuddar, helt oförmögen att röra ett finger ens. Och när jag skriver så menar jag verkligen mina sista krafter. Jag hade ju inte utfört någon idrottslig prestation eller tröttat ut kroppen på något vis. Det vara bara i huvudet det satt men skallen sitter ju på kroppen och när den inte fungerar och kan skicka de signaler som behövs för att jag ska kunna röra mig. Ja då kan jag heller inte röra mig.

I fem timmar låg jag på golvet. Det blev svalare och sakta men säkert så kom tankefunktioner, rörelseförmåga tillbaka och viljan att dö liksom, ja den försvann. Magnus serverade mig mat där jag låg ner och jag åt den liggande också. Alla försök till att sitta upp, misslyckades då det inte fanns krafter att hålla kroppen upprätt.

När klockan var åtta var jag så pass stark att jag kunde gå till sängen och lägga mig i det kalla sovrummet som kylts ner.  Det var minst sagt en uttömmande onsdag. Därför så är det så att jag idag inte kan göra något alls. Mer än att orka sitta upp såklart och jag kan skriva även om jag stannar ofta och får leta efter orden. Titta på att meningsuppbyggnaden är läsbar. Och som jag sagt tidigare så orkar jag sällan korrläsa utan det får bli som det blir. Men så ser jag också när jag går tillbaka i gamla blogginlägg att jag ibland inte har en aning om vad det är jag har försökt att skriva. Såååå mycket fel och konstiga ord. Det skär i en språkpolis huvud det….hahah. Men det är också en sak att lägga till handlingarna. Det är som det är och jag har för mycket annat som är viktigare att fokusera på än att rätta alla mina fel.

Häromdagen så fick jag så goda nyheter då mitt p-tillstånd blev beviljat. Sen blev det plötsligt tveksamt om jag hade rätt att få bostadsanpassning då det hängde på det faktum att jag själv valt att bo här, trots att jag var sjuk och kunde komma att behöva hjälpmedel. Flickan från kommunen sa ju inte nej direkt men förberedde mig på att de mycket väl inte kunde ge bifall. Men hon ville gärna kunna hjälpa mig menade hon. Igår hade jag ett meddelande på telefonen efter att jag kom ut från sjukhuset. Hon sa att hennes chef inte hade några anledningar alls till att inte ge mig bifall så redan på fredag ville de komma ut med en entreprenör och titta på hur det ska se ut med ventilationshålet.

Jag är stum av glädje och jo, samhället finns fortfarande där och ger hjälp till dem som behöver.  Och jag är en av dem som får ta del av välfärden. Sen tycker jag fortfarande att regler och lagar är stelbenta och det är synd och skam att valmöjligheter inte finns i samma utsträckning för den som är beroende av hjälp och stöd. Man får liksom ta det som erbjuds och vara tacksam eller låta bli.

Den ena dagen är inte den andra lik. Jag har oftast ett varannandagsliv och det även om jag inte tycker att det är det ultimata sättet. Men efter såna dagar som igår så kommer det bakslag och jag kan bara tillbringa dagen efter med stor möda i stillhet.  Många gånger så är allmänhetens uppfattning att man inte ska göra det man blir trött av eller det som förvärrar ens sjukdom och handikapp.

Och naturligtvis ska man inte göra det men man kan heller inte undvika allt. Och som jag sagt förut, en del saker måste få kosta då det skänker livskvalitet, och det ska man inte behöva vara utan bara för att man haft oturen att drabbas av skada eller sjukdom. 

Nu pockar fåglarna på min uppmärksamhet och jag ska lyssna på tystnaden som uppstått efter att alla skolbarn gått in i sina klassrum. Jag är omgiven av sommar och varje sinne tar in och njuter  :-)

Glad dag till er alla!

 
Kommentarer (1)

Skyll sig själv...

Publicerad 2014-05-20 14:34:23 i Allmänt,

 
 
 

Om man är funktionshindrad och bor nånstans man inte trivs eller att det inte funkar pga ens handikapp. Så får man inte själv bestämma vart man vill flytta om man senare i det nya hemmet kommer behöva hjälp med bostadsanpassning.

Kort och gott så kan det alltså vara så att min nya hemkommun säger nej till att installera handtag jag kan hålla mig i när jag duschar. 
För det borde jag tänkt på innan jag flyttade till denna lgh, att jag skulle kunna behöva. Och eftersom jag även ansökt om att få ett ventilationshål upptaget i väggen som är en "stor" anpassning kan jag därför inte bara få det lilla, som ett jävla handtag så jag inte slår ihjäl mig om jag halkar när balansen är kass.
Säger de ja till en sak så godkänner de hela lägenheten och kan sedermera inte neka till vidare bostadsanpassning.

Och vad det hela hänger på är att jag trots min svaga sjuka vänstersida, själv valt att bo i en lägenhet som ligger en våning upp. Att jag valt att behöva gå i trappor.
Vad en funktionshindrad person har att välja på är att ansöka om att få flytta och blir då hänvisad till att ta vilken lägenhet som helst i hela Storstockholm, som finns att tillgå. Sen om den ligger i flempan eller tio mil från familj, arbete och vänner det spelar ingen roll.

Man får inte välja själv.

Nu ska jag inte skjuta budbäraren för hon var både snäll och trevlig och beklagade att hon tyvärr måste följa lagen. Och efter vårt samtal så sa hon att hon var tveksam till att jag skulle få avslag men att jag ändå får räkna med att de stelbenta kan tolka och följa lagen och då inte till min fördel.

Jag sa att jag inte skulle komma efter henne ifall hon meddelade avslag utan istället ge mig på toppen, vilket i så fall blir domstol, meddelade hon. Så jag får väl ta den fajten om det behövs.

Kommentarer (0)

Frihet på ett litet papper

Publicerad 2014-05-20 12:48:34 i Allmänt,

Igår var det ju så att jag kände mig aningens nedslagen över att jag behövde ställa in ett viktigt möte pga att det så snabbt sker förändringar  i min sjukdom.
Jag måste ALLTID räkna kallt med att det jag bokar, inte blir av och som jag skrev så om jag har verkliga måsten, så blir det sakerna som jag vill och som skänker glädje, som får stå åt sidan.
 
Därför så vill det sig inte bättre än att jag blir ordentligt ledsen då och då, även fast jag vid det här laget är van.
 
Nå i alla fall, min gråt tystnade och jag kände mig stärkt och betydelsefull då jag fick så fint fick höra att jag var värd att vänta på, att jag är fantastisk och ändå har en gnista. Det känns fint att någon säger det när man själv tappar modet.
 
På eftermiddagen ringde det plötsligt på dörren och längst ner i trappan stod min granne. Hon sa bara att hon inte skulle komma in eftersom hon är sjuk och att hon bara ville lämna fikabröd till mig.
Och där vid mina fötter låg det två rosa munkar i en påse. Underbara Paula som omtänksamt tänkte på mig och som var ytterligare ett "bevis" på att jag inte behövde känna mig så eländig som jag själv trodde.
 
Tacksamt kände jag ödmjukhet inför att ha så fina vänner och tacksamhet inför mig själv för att jag har vett nog att uppskatta det.
 
Framåt kvällningen kom posten och ett kuvert från Järfälla kommun låg bland räkningarna. Öppnade det utan att andas och var säker på dåliga nyheter.
Jag har ju ansökt om parkeringstillstånd på handikappade och har inte hört något alls ifrån dem. Antog därför att avslaget nu låg i min hand.
 
Men oron byttes snabbt till glädje då det endast stod att nu fanns mitt parkeringstillstånd att hämta i kommunens reception. Och så var det inget mer att orda om det.
 
Jag är S Å lycklig. Ren och skär glädje och lättnad. Detta kommer nämligen innebära att jag så betydligt lättare kommer att kunna röra mig ut från mitt hem. Att åka med kommunala färdmedel kostar mig så otroligt mycket och är oftast orsaken till att jag väljer att inte åka iväg hemifrån om jag inte kan ta bilen och vet att parkering finns tillgänglig och inte kostar skjortan.
 
Ett p-tillstånd innebär att jag i många kommuner inte ens behöver betala för att parkera. Det är inte en förmån utan en möjlighet som ges för att samhället ska vara tillgängligt för alla, står det i bestämmelserna.
Och tillståndet innebär att vår huvudstad och olika evenemang plötsligt blir tillgängliga på ett helt annat sätt då möjligheten att ta bilen plötsligt är gynnsam och inte krånglig.
 
Jag är upp över öronen så superglad över detta "hjälpmedel" som gör livet lättare och trevligare för mig finns då så mycket annat är problematiskt och begränsande. 
Den där berömda ruggsäcken med tunga bördan är en sten lättare i och med detta.
 
Frihet på ett litet papper. Jag är så lycklig att jag gråter. Och när jag tänker efter så är detta så stort och på något vis ett konkret bevis på att samhället hjälper den som behöver. 
Jag är tacksam för att det kommer mig tillhanda.
 
Jag sitter för övrigt just nu och står ut med ett fasligt oväsen. Jo av fri vilja eftersom det kommer något gott av det. Doften av nyklippt gräs, är det goda jag talar om. En man åker runt på sin klippare och emellanåt hör jag inte mina egna tankar. men som sagt jag står ut den här korta stunden eftersom doften som når mig på balkongen ger mig så fina minnen och så härliga känslor.
 
Känslan av sommar såklart, Sommarlov och förväntan. Mina minnen går långt tillbaka i tiden till barndom då gräset klipptes. Minnen både från Finland och vårt landställe i Småland. Frihet och lata dagar som var fyllda med enbart roligheter. 
När jag tänker på Finland så tänker jag på mummi och ukki såklart. Och faktum är att i morse när jag åt min musli så blev minnet av mummi alldeles särskilt tydligt.
Ett linfrö hade fastnat mellan två tänder i min mun. Och som de flesta fel så gelear som linfrön i kontakt med vätska. Det bildas en liten geledroppe omkring dem.
 
Jag kände det lilla geleiga linfröet som hade blivit kvar och påmindes direkt om min lilla mormor. 
Hon åt linfrö varje dag. Och då på sjuttiotalet så var de redan sjukpensionärer och hade det dåligt ställt. Mormor köpte väl sekunda linfrö eller nåt som var billigt för hon rensade dessa frön varje dag.
 
Varje morgon satt hon med ett vitt pappersark framför sig, hällde ut linfrön på det och så började hon rensa. Tog bort skräp, muslort, fröskal och annat. Ett tidsödande arbete som var en del av hennes liv och sysslor.
Sen hällde hon linfröna i en emaljerad mugg och så på med sin hemgjorda saft. Det svällde ju snart och blev en geleig massa och så tömde hon muggen med en sked.
Varje dag i hela hennes vuxna liv. 
 
När jag tänker på mina morföräldrar så tycker jag att de är ena anmärkningsvärda människor. Men egentligen så är de nog inte särskilt mycket mer anmärkningsvärda än andra människor i sin generation. De som verkligen slet och kämpade för brödfödan och som utförde det vad de måste för att överleva.
 
Det var först i början på nittiotalet som de skaffade sig en toalett och dusch inne. Och det pga att de var så pass gamla att de inte orkade gå ut på dasset eller elda i bastun så var deras "badrum".
Och då det alltså då som det rinnande vattnet, både varmt och kallt kom in i huset. 
 
Matiköpen sköttes av mormor som på sin cykel lastade maten i två "pippi långstrumpkoffertar" och hängde dem på styret. Och naturligtvis cyklade hon omkull många gånger och bröt sig både här och där.
Och telefonsamtal skötte de ju genom att grannen kom springande och berättade att det var Sverigesamtal på ingång. Jag har så många gånger sett mummi släppa allt hon hade för händerna och hasta längs vägen till grannhuset för att tala i telefonen. 
 
Jag beundrar den här generationens människor i Finland. Som byggde upp sitt land igen efter kriget. Och som lärde sig vad nödår verkligen betyder.
Jag beundrar den här generationens människor i Sverige som byggde upp folkhemmet och som slet i sitt anletes svett för kommande generationer, för att de skulle ha det bättre än dem.
 
Och jag kan ibland undra vad är det VI sliter för idag? Vad finns kvar att slita för annat än att försöka återställa det som förstörts, försöka rädda det som söndrats och skadats?
Vi har det så nedrans bra. Både materiellt, frihetsmässigt, demokratiskt, solidariskt och utbildnings -samt arbetsmässigt.
Vi har semestrar och lediga kvällar och helger. Vi har välfärd och omsorg. Och ändå så kan vi inte låta det vara så bra.
Ändå så ska mycket ha mer och skandalerna avlöser varandra.
Jakten efter status, pengar, prylar gör människor sjuka. Mentalt sjuka så att de går in i väggen och får utmattningssyndrom.
Det är inte fysiskt hårt arbete i sig eller att skörden regnade bort eller att potatisen åts upp av skadedjur som får människor att bryta samman och gå in i väggen.
 
Stress och press som många gånger är egenhänigt och frivilligt skapat gör människor sjuka idag. Vi har det så bra och vi kan själva välja våra liv och hur vi vill leva dem och ändå så ekar klagosången hög i våra sociala medier.
 
Hur ska vi bli nöjda och tillfreds? Är det ens möjligt för många människor att tänka den tanken att vara nöjd och tacksam för allt vad man har?
 
Jag undrar hur det kan vara så svårt för människor att stanna upp. Varför det måste till en kris i form av sjukdom, olycka eller förlust för att man ska få den där käftsmällen som känns och som öppnar ens ögon så att man förstår att där händgde verkligen livet på ett hårstrå.
Jag kanske inte får fler chanser att vara här. Jag klarade mig nätt och jämt och shit, jag har inte fattat tidigare vad som är viktigt här i livet.
 
Jag håller på och läser Kristian Gidlunds första bok. Det går inte fort eftersom jag dels behöver tid att läsa, ta in, förstå och smälta. Men även för att det är en tung och känslosam bok att läsa. Han gör sin resa och han berättar naket hur djävulsk den är. Och vi vet ju alla att han dog. Han är inte en av dem som klarade sig utan han dog faktiskt. Han har berört så många människor genom sin berättelse och alla är eniga att en så fin människa skulle inte behövt gå.
 
Men jag säger att mänskligheten behöver såna som Kristian. Med det inte sagt att jag är likgiltig inför hans öde. Vi behöver såna som har förmågan att uttrycka sig och föra ett viktigt budskap framåt. Som kan "skrämma skiten" ur folk så att de fattar att livet är på allvar och här och nu.
Alla som tagit hans berättelse till sig och då och då tänker på honom, alla de har med all säkerhet förändrat sina liv. Och om inte, så är det hög tid nu.
De människorna kommer med all säkerhet inte behöva en egen kris som får dem att stanna upp.
Kristian får fortfarande efter sin död, människor att lyssna, förstå och vilja göra nya val i livet.
 
Såna som Kristian är vår tids Jesus. Ja det är stort och troligtvis finns det fler än en som tycker att jag yrar och tar stora ord i min mun.
 
Men om man betänker att Jesus, som vi alla känner honom, var en helt vanlig man eller kvinna. En hen som gick i kärlekens spår och ville att mänskligheten skulle tänka om.
De skulle sluta kriga och leva i hat. De skulle istället älska varandra i fred. De skulle tro på en Gud, som enligt min egen tro, finns inom oss alla och envar. Kraften och energin som kan utföra mirakel och under. Som vägleder och hjälper och som ger svar. Kalla den för Gud eller din egen urkraft eller magkänsla. Din innersta kärna som hela du utgår ifrån
 
Man talar om ondska i dagens samhälle men jag tror att det är en underdrift när man vet hur det var förr. Hur mycket mord, kriminalitet, orättvisa rättegångar och tortyr människor utsattes för, fängslanden på felaktiga grunder. Så har vi det väldigt bra idag, även på den fronten.
 
Jesus spred sitt ord precis som så många stora män och kvinnor har gjort. Mer eller mindre kända och ofta i anonymitet. Goda människor som stridit för folket och som mördats pga det. Precis som den Jesus vi känner till.
 
Alla de människorna är enligt mitt sätt att se, Jesus. Så även vår Kristian från Borlänge. 
 
Man behöver inte vara kristet troende eller bekänna sig till någon annan religion för att tro på kärlek och godhet och på människans förmåga att göra bra val som främjar mänskligheten istället för tar död på den.
 
Det räcker med att stanna upp och själv välja en ny väg att gå och bestämma sig för att man inte behöver förlora något för att få ett rikare och mer kärleksfullt, mindre stressigt liv.
 
Nu måste jag dock stressa till lite och bädda sängen eftersom det snart ringer på dörren och en kvinna från bostadsanpassningen kommer hit.
Jag har ansökt om att få ett handtag vid badkaret. Skulle vara toppen då balansen ofta är kass och jag kan lättare ta mig upp ur badet när jag har nåt att hålla i.
Jag har ju även en portabel airconditionmaskin i sovrummet. Och för att allt ska fungera så smidigt som möjligt behöver jag ett ventilationshål i sovrumsväggen där varmluften ska gå ut.
 
På återseende....So long!
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Dagens betraktelser

Publicerad 2014-05-19 11:57:46 i Allmänt,

För att hämta lite energi efter den lite jobbiga starten idag så satte jag mig på balkongen. Trots de sjutton graderna så frös jag och manteln som jag hade på mig hjälpte föga.
Så det var bara att klä på sig lite mer.....dubbla mysbyxor, raggsockar, fårskinnstofflor, fleece ovanpå tröjan, filt under ändalykten och en filt över hela kroppen.
 
Och jo det var sjutton plus alltså....och visst jag kunde ha valt att gå in men eftersom det är en sån här dag som sommaren är tillgänglig för mig och jag kan njuta av den genom att sitta på balkongen så måste och vill jag ta tillfället.
Nu sjunger fåglarna, nu doftar häggen och grönskan går rätt in i mina ögon och rotar sig långt inuti mig och ger den där sköna känslan av lycka som bara försommarskir grönska kan.
 
Doften av hägg påminner mig om fredagen den 23 maj för sexton år sen. Dagen då jag miste min lillebror Johan i självmord.
Även om det gått många år så är den här tiden på året alltid känslosam och jag behöver tid att sitta ner och vara stilla. Jag reflekterar över livet och hur allting blev och med tanke på att doftminnet är så starkt så får häggens doft mig att vara just där och just då för sextor år sen och minnen och känslor blir så starka och intensiva. 
Jag mister honom på nytt varje år.
 
Den här morgonen var barnen på skolgården ovanligt tysta och jag slås återigen över skillnaden i flickors och pojkars lek. När flickorna gungar så skriker de hela tiden. De skriker för övrigt i princip hela tiden då de leker på skolgården. Pojkar har mest ljudeffekter för sig.
När jag tittade bortåt såg jag tre pojkar gunga. De var knäpptysta och det enda som hördes var gungornas knarrande. Inte ett ljud, inte ens prat med varandra. 
Och det kom sig att jag undrade över vad de tänkte på. De här tre killarna som gungade i tystnad.
 
Jag älskade att gunga när jag var liten flicka och jag sjöng alltid. och var vi många som gungade så gav vi ifrån oss en hel symfoni. 
och jag tänkte även på vad det egentligen är så roligt med att gunga. Svinga sig fram och tillbaka. Är det något som sitter i ryggmärgen, att vi gungats fram i moderlivet och därför uppskattar det?
Är det för att det påminner om vaggandet som vi söker oss till gungor?
 
Och när slutar vi egentligen att vilja gunga. Numera vet jag för min egen del varför jag inte gungar och det är ju för att jag kräks.
Jag kräks av all rörelse...typ...
 
Jag fann mig själv söka bakåt bland minnena till då när mina egna barn var små. I trädgården hade vi en gungställningn med förskräckligt knarrande gungor och dessa gungor var ju inte stilla många minuter om dagen.
Ständigt ekade knarret och barnens lek över och runt den lilla vändplan vi bodde invid.
Men aldrig att jag ens reflekterade över att det var störande för min del. Att jag blev trött av ljudet. Men så var jag ju inte sjuk i huvudet heller.
 
Jag har senaste tiden, sen nåt år tillbaka tänkt mycket på barnen när de var små och jag drömmer ofta om dem i olika situationer. Och när jag vaknar så är det alltid med en stark känsla av saknad efter dem. Och lika stark känsla av att vilja vrida tiden tillbaka, uppleva igen, göra om och i vissa fall göra rätt.
 
Men det återkommer jag till en annan dag.....
 
På teve häromdagen visades en repris av Malou. Man talade om curlingföräldrar och vilka konsekvenser det kan få. Jag anser att det är skillnad mellan att curla och curla.
Jag kan definitivt skriva under på att jag har curlat mina barn. 
 
I den mån att jag har låtit dem vara barn och inte behöva uppleva det jag själv upplevde från alldeles för unga år.
Jag har varit tillgänglig och jag har "räddat" dem många gånger för att de inte ska drabbas genom att tex vara den enda som inte har matsäck på skolans friluftsdag. Jag har påmint så de inte missat viktiga saker de ska göra. Jag har hellre kört och hämtat än sagt åt dem att själva ta sig från punkt a till punkt b.
 
Jag har gjort livet väldigt lätt för dem och det pga att jag själv inte hade det så lätt och definitivt inte någon som fanns där och curlade mig. Men anser ändå att det finns värre brott man kan begå mot sina barn.
 
Samtidigt så har jag och barnen alltid talat med varandra. Jag har aldrig curlat i att de sluppit ta ansvar för sina handlingar. De har ofta fått nej och jag har aldrig varit rädd för konflikter eller att säga nej. Vi har alltid talat om rätt och fel, hur man beter sig mot vänner och att vara ärlig är det enda som gäller.
De har alltid vetat att det jag säger är djupt förankrat och att jag alltid finns här för dem.
 
Och då har jag med gott samvete gett dem frukost på sängen, Packat ryggsäckar när det behövts. Haft koll på idrottsdagar och städat upp i deras rum.
Så ja, jag är en stolt curlingmamma med två barn som minns sin barndom med glädje, men som idag inte sitter och gapar och väntar på att de stekta sparvarna ska flyga rätt in i munnen på dem.
 
Nu medan jag sitter här på balkongen så kommer regnet. Det smattrar mot plåttaket och låter härligt somrigt. Jag har det varmt under filten och kan inte säga annat än att jag är lyckligt lottad i livet.
Jag känner trots min trötthet idag, en djup tillfredsställelse och tacksamhet.
 
Häromkvällen så såg jag en film. Pappan i filmen hade svikit genom otrohet, vilket dottern fick reda på och hon ställde sin mor till svars för hur hon kunnat välja att stanna kvar och blunda för att hennes make hade bedragit henne.
Mamman var till en början mycket besvärad av anklagelserna som dottern gav och svarade till sist på frågan varför hon inte gick, med dessa ord...
 
"Jag valde att stanna kvar för alla de saker han hade gjort rätt. Istället för att gå för den enda saken han gjorde fel. Jag valde att förlåta"
 
Det fick mig att börja fundera över det här med svek i relationer. Inte enbart otrohet för sällan finns det några förmildrande omständigheter för det och jag tycker verkligen inte att det är ok. Men jag tänker på andra svek och fel man anser att ens partner eller för den delen ens vänner kan göra. 
Vi har ju alla massor av olika relationer i olika konstellationer. Och vi blir svikna och känner att människor handlar fel.
 
Och det är där den här kvinnans ord fastnar hos mig. Jag anser att det hon säger är så klokt och insiktsfullt att alla borde fundera på allt det som människor gör rätt och som är orsaken till att vi väljer att ha relationen. Istället för att så snart ett fel begås, kasta sig ur den och känna sig kränkt och sviken.
 
Man kan tjäna på att förlåta och gå vidare. Man kan tjäna på att välja att se det goda och förstå att människor begår misstag och förtjänar en andra chans...kanske t.o.m många fler chanser.
För tänk om man själv blev ratad så snart man begick ett misstag, medvetet eller omedvetet.
 
Som bekant är jag relativt aktiv på facebook. Och allt som oftast så ser jag statusar och poster som sprids med ord om Sanna vänner, Riktiga vänner.
Man skiljer på vänner och vänner och talar ofta om svek och att man bedragit sig som litat på någon.
 
Och ja det är vuxna människor jag talar om här. Jag tycker ofta att såna här inlägg liknar kommentarer som utbyttes i småskolan. Då man var bästis och bundis och bevarandet av hemligheter och hedersord var viktigast.
Man pratade bakom ryggen på varandra och valde ut vilka som var riktiga vänner.
 
Jag kan inte låta bli att fundera över varför man har människor i sin närhet som man plötsligt känner sviker så till den grad att man uttalar sig om att personen inte är en riktig vän. Uppenbarligen så har man lite koll eller så är man kvar på småskolestadiet....är min tanke.
 
Om det skulle komma till min kännedom att någon talat illa om mig bakom min rygg eller att någon gör något som sårar mig så skulle jag tala med vederbörande och fråga hur det kommer sig. Jag skulle faktiskt inte skriva om det på facebook och tala i termer sanna vänner och att man begått ett misstag som trodde sig kunna lita på hen.
 
Jag anser inte att jag kan ha några som helst krav på andra människor, inte ens mina närmsta vänner. naturligtvis skulle jag bli ledsen om tex min älsta vän talade illa om mig men det skulle få mig att undra vad som hänt och jag skulle i så fall fråga om jag gjort något. Om det finns något outrett mellan oss. 
 
Så jag menar att förlåta misstag och inte döma så hårt borde allt oftare vara ett alternativ man väljer istället för att lämna en relation och kanske dessutom posta det på facebook. 
 
Och för att förtydliga...jo jag vet att det finns människor som hamnar i utsatthet i sina relationer med partners som bryter ner och tex misshandlar. Och det finns de som i åratal blir bedragna men det är inte dem jag talar om här. Jag vet att allt inte går att förlåta för att sen bara gå vidare. 
 
Men det mesta går att förlåta även om man inte säger det till personen det gäller. Man kanske få ge det till sig själv och försonas med vad som inträffat för att själv kunna gå vidare utan att ständigt bära ett agg med sig som hindrar en från att fortsättningsvis leva ett fridfullt och lyckligt liv.
 
Nu hör jag inte ens tangenterna när jag skriver. Det spöregnar och smattret mot plåttaket är öronbedövande. 
Jag ska sätta i öronpropparna och ta mig en till kopp te och fylla på med lite mat. Men jag lämnar inte balkongen. Ska rulla ut min madrass med så jag kan lägga mig och ha det gott.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Du är värd att vänta på

Publicerad 2014-05-19 07:58:49 i Allmänt,

" Du är värd att vänta på" 
Den meningen fick mig att gråta nu på morgonen. För det känns riktigt hopplöst och eländigt för att jag inte kan påverka när min kropp lägger av.
 
Jag har uppskrivet i min almanacka att jag ska träffa en viktig person i eftermiddag. Det är väl hundrade gången vi bokar och alltid så är det jag som bokar om. Och det för att jag aldrig i förväg kan veta hur jag kommer att må när  jag bokar in nåt jag vill eller måste göra.
Ja, det kan ju ingen veta men förr var livet lite mer stabilt och jag kunde utföra åtaganden och möten. Då hade jag inte en sjuk kropp som oberäknerligt styrde och drog mattan under mina fötter när jag minst anar det.
 
Idag fungerar det så att jag bokar in något jag vill göra en onsdag, och det kan vara veckor eller månader i förväg.
Så dyker det upp ett läkarbesök eller annat måste på tisdagen eller torsdagen samma vecka.
Och plötsligt så måste jag avboka/ändra nåt av dem. 
Någon enstaka gång händer det att jag kan ha två saker att göra två dagar i rad. 
Och det beroende på var de äger rum och vilken tid. Onsdag morgon, tordag em kan funka. Men inte eftermiddag och morgon dagen därpå.
Jag måste beräkna att jag har tillräckligt antal timmar emellan så att jag får vila, se till att inget umgängesbesök är bokat på kvällen emellan dagarna eller att någon kommer hem till mig.
Måste jag åka långt så påverkar det också. Liksom vädret om det är varmt. Om jag har sällskap så orkar jag betydligt mer för då kan någon annan tänka åt mig.
 
Skulle det dyka upp något oförutsett som jag måste så skiter sig allt. Det finns inte utrymme för det. Och till detta kommer då att för att kunna utföra saker utanför mitt hem så måste ALLT planeras och noga tänkas ut. Hur jag förflyttar mig, om jag är ensam eller har sällskap, vädret. Vila innan och att jag har den tid för återhämtning efteråt, som jag behöver. Finns det möjlighet till vila "där ute"? Var kan jag sitta ner? osv....i en oändlig ström
 
Inget av detta märks ju på mig. Jag ser ju ut som vanligt och beter mig som vanligt. Den som möter mig vet ju inte vilka mödor jag lagt ned för att vara där jag är utanför mitt hem och vet heller inte vilka mödor jag har när jag kommer hem.
 
Men han jag skulle träffa idag vet hur det är. Han har varit med en bra bit på min resa igenom detta och när han då skriver att jag är värd att vänta på så går det bara sönder.
Jag vet att många av mina vänner säkert också skulle säga det till mig. För de vet vid det här laget att när jag bokar nåt så blir det till sjuttiofem procent, ändrat eller avbokat.
Och jag tror säkert att de förstår och numera har det i beräkningen när man bestämmer nåt med mig.
 
Men det känns så pissigt för mig, så nedrans ledsamt och det gör så ont att det måste vara på det här viset.
Jo måste, för jag måste få planera, kunna ha saker att se fram emot och förbereda mig inför. Jag måste det för jag vill också känna att jag har lite kvar av det som var det gamla livet innan sjukdomen. Jag vill känna förväntan och hoppas. Med förväntan det kommer naturligtvis nederlaget då jag måste avboka. Men jag vet inte hur jag annars ska leva, hantera vardag och liv.
 
Jo jag kan intala mig att jag inte ska behöva ha dåligt saqmvete. Att folk omkring mig får förstå och visa hänsyn. Jag kan rycka på axlarna och vara egoistisk och säga att nu är det så här det är, take it or leave it!
 
Men näe.....jag har dåligt samvete och jag känner sorg. Jag är till viss del mer egoistisk numera än förut när det kommer till att verkligen tänka efter vad saker och ting kostar mig. Och om jag kan förutspå att det kostar mer än det smakar, så säger jag nej.
 
Det är väldigt lätt för människor som är sjuka att ha väldigt höga krav på sin omgivning om att de ska förstå och vara hänsynsfulla och att de plötsligt ska börja behandla en helt annorlunda mot vad de gjort innan.
Men hur ska de kunna? De har inte gjort den inre resan som vi sjuka har gjort. De ser fortfarande bara utsidan som ser ut som vanligt. De kan lyssna och försöka förstå men aldrig nå det många sjuka kräver att de ska göra.
 
Det som tvingade mig att avboka min träff idag var en överhettningsincident som inträffade igår morse.
Ja ni hör hur det låter....överhettad före klockan nio en majmorgon.
 
Söndagen började så fint. Satt på balkongen från halv sju och suckade av välbehag. Magnus föreslog frukost nere på kolonilotten och så kunde jag peka var de resterande fröerna skulle sättas. Han har redan satt det mesta, ensam, för jag är ju alltid för trött.
 
Han packade frukost och han cyklade. Jag gick då mitt ena knä inte är så bra. Vi åt i solen, den var behaglig då vid åttatiden. Jag pekade och han sådde. Så tyckte jag att en akljea skulle flyttas. Jag tog spaden och satte ner den i jorden, trampade på....jo det orkar jag eftersom jag inte är helt handikappad och förlamad.
Jag lyfte upp jordklumpen med aklejan, på spaden och gick till det nya hålet.
 
Och där hände det. Värmeslaget slog till. Som när man legat utan vätska alldeles för många timmar i het sol mitt på dagen och får det man kallar solsting. När kroppen blir så överhettad att du blir sjuk.
Det hände där bland mina blommor före klockan nio.
 
Jag vet knappt hur jag kom hem, minns bara att jag rabblade mina ramsor som jag alltid gör då jag behöver fokusera på att ta mig hem. Det kan vara att jag räknar siffror eller alfabetet, frukter eller annat som hjälper mig att inte tappa fokus. Minns att jag bara ville lägga mig i skuggan i skoggen där efter gångvägen. Magnus gick naturligtvis med mig.
 
Hemma föll jag ihop i soffan och så kom frossan och jag började spy. Med hinken framför mig fick Magnus in mig i sovrummet och kunde klä av mig och lyckligtvis somnade jag ifrån allt.
Vaknade flera timmar senare och klev försiktigt upp ur sängen, jo benen bar och jag kunde stå upp utan att illamåendet kändes mer än ett eko långt inne i magen.
 
Tacksam över att det var ett lindrigt värmeslag för det innebar att jag faktiskt kunde fortsätta min dag och vara upprätt och "med" fram till kvällen när mina ungdomar kom hem för middag.
Jag grät när jag innan jag somnade tänkte att jag måste ringa och säga att de inte kan komma. Och min glädje över att inte behöva det var enorm.
 
Matt och vimmelkantig tog jag mig igenom kvällen och kunde njuta av familjen omkring mig. Före klockan nio släcktes lamporna och vi sov. Innan dess frågade Magnus mig lite oroligt, - Vad var det egentligen som hände?
Så har du aldrig reagerat på värmen tidigare.
Och jag kan bara svara att det blir värre och svårare för varje år som går. För sju år sen var det inta lika illa som tex förra året. Och att det redan nu börjar, känns aningens ledsamt faktiskt.
Jag somnade i alla fall med glädje och vetskapen om att jag skulle orka ta mig in till stan för mitt möte.
 
Men den glädjen slogs ur mitt sinne när jag vaknade i morse och kände att kroppen inte är med mig alls. Huvudet är segt som kola. Värk i varje lem och vimmelkantig.
Så det första jag får göra är att slå på datorn och ställa in dagens träff med en önskan om att vi bokar ett nytt datum.
 
Och han svarar, du är värd att vänta på.....Tack min vän, det bär mig igenom den här dagen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Varför väljer man att inte vara här och nu?

Publicerad 2014-05-16 09:14:28 i Allmänt,

 
 
Den här bilden säger allt om hur galet jag tycker att det är med denna tokstress och upptagenhet som människor idag frivilligt skapar omkring sig. Det där jä**a livspusslet, alla aktiviteter, alla måsten, att ingen säger sig klara av att sitta stilla. 
Barnen skaffas enligt nån bild om att de ska finnas med där för att fullända bilden av den lyckade människan.
 
Att man sen inte vet vad man ska göra med dem, ta hand om dem och uppfostra dem....det verkar vara nåt man hoppas att andra ska göra åt en. Bara man kammar till ungarna och har med dem på de lyckliga och lyckade facebookstatusarna.
 
Ja jag vet att jag tar i nu, jag generaliserar men sanningen är den att jag bli fruktansvärt frustrerad över allt detta gnäll och den allmänna klagosången från människor idag som har det bättre än någonsin men ändå inte är nöjda.
För de har det ju så jobbigt och hinner inte med sig själva och något som jag hört oftare på senare tid är frasen... - Men jag ska ju inte behöva avstå från allt jag vill göra, bara för att jag ska få barn nu.
 
Surprise! Jo det kommer du behöva göra. Men bara OM du vill ta ditt ansvar och ge dina barn det som är deras rättighet då de blivit satta till den här världen. De behöver din uppmärksamhet, tid och engagemang och då handlar det inte om nån timme om dagen utan 24/7
 
För en tid sen läste jag en facebookkommentar i ett sammanhang. Och den kommentaren fick mig nästan att ramla av stolen. En mamma säger att hon kommit på att om hon bara ger sina barn ett par minuter när dom vill att hon ska titta på något, så blir barnen glada.
 
Ja, jo det är sant. Det var en levande människa som skrev detta. HON hade kommit på att om hon gav ungarna nån minut så uppskattade de det.
Jag ska inte orda mer om det för tårna krullar sig av ilska bara jag tänker på det.
 
Och det är det jag menar. Hur tänkte folk egentligen. Vad trodde de? Att föräldraskapet är en solig dag i parken? Att om man bara står ut under året med mammaledighet så fixar dagis resten?
 
Och jo jag vet att det finns massor av underbara föräldrar här och var i vårt land som tar sin uppgift på största allvar och vill ge sina barn det bästa dom kan. Och som verkligen vill spendera tid med dem och som gör sitt yttersta genom att föregå med bra exempel för att uppfostra dem och leda dem truggt genom livet så att de växer upp till ansvarskännande hyggliga medborgare.
UTAN minnen av saknad efter tid med mamma och pappa UTAN förebråelser för att man alltid fick vara själv eller barnvaktas för att mamma och pappa arbetade, var på kurser, tränade, träffade vänner, reste på semester etc
 
Vi har massor av bra föräldrar men vi har också massor av dåliga föräldrar.....och det är min åsikt.
 
Hör och häpna, jag vet att det finns människor som känner att när de vill bilda familj så beslutar man sig samtidigt för att sakta ner. Minska ner omkring sig. De väljer bort saker som kommer ta tid från barnen då de anser att om man bildar familj så ska det vara prio just då under den korta tid av livet som man är mitt i miraklen som dagligen utspelar sig framför ens ögon.....om man väljer att vara där och se dem vill säga.
 
Varje litet barn utför dagligen mirakel inför sina föräldrar och så många barn gör dem inför oseende och döva föräldrar. Inför upptagna och stressade föräldrar som väljer att inte se. De inser inte vad de har framför sig och vad de missar när de har fattat sina beslut och sen inte förstår vidden av besluten.
 
För några veckor sen körde jag på en trettioväg, fick rött och det kommer ett sällskap som ska gå över vägen.
Alla går på rad, utspritt över vägen. Först går en kvinna strängt upptagen i telefonen och samtidigt så rycker hon i den minsta barnen att gå bredvid henne. De andra barnen släntrar efter, lekandes med sina bandyklubbor, skrattandes och pratandes med varandra. När kvinnan kommit över vägen vänder hon sig och har då avslutat sitt samtal och så börjar hon skrika åt barnen. Och när så alla står samlade på hennes sida av vägen så börjar utskällningen. Puttandet, den hårda uppfordrande rösten som bannar dem för att de inte gjort vad hon tydligen ansett att de ska göra. Alla barn var inte hennes ska jag tillägga. De tillhörde ett lag och hade sina lagströjor på och var ca fem till antalet.
 
I det ögonblicket vill jag veva ner rutan, skrika åt henne att om hon inte haft telefonen i ansiktet så hade hon kunnat ta de ansvar hon skulle gjort. Och fört barnen tryggt över vägen, lärt ut lite trafikvett som den förebild hon ska vara. Men med tanke på att jag inte kunde stanna någonstans, jag hade lång kö bakom mig så körde jag bara vidare med ett hårt grepp om ratten och med svid i hjärtat över hur barn drabbas av dumma vuxna.
 
Änne längre tillbaka i tiden skulle jag till stan på läkarbesök. På trottoaren intill där jag kör går en mamma med barnvagn, baby i. Intill henne cyklar 4-5 åring. Mamma upptagen i telefonen. Inget viktigt då det mer är ett väninnesamtal, skratt, fniss och prat utan antydan till att avsluta.
 
Jag ser detta tydligt då de är nära. Barnet på cykel åker flera meter framför mamman. Hon stannar vid rödljuset, mamman kommer i kapp och tillsammans tar de sig över eller ja barnet cyklar före. Stannar vid nästa rödljus och allt upprepar sig.
Barnet är duktigt och gör som man ska i trafiken. Det är bara det att INTE EN ENDA GÅNG tittar mamman på sitt cyklande barn. Hon säger inget, hon har bara blicken i det blå och är inne i telefinsamtalet som fortgår.
 
Man kan ju undra hur jag ens noterar sånt här. Men det är bara sån jag är. Jag ser, betraktar och noterar detaljer. Jag blir uppriktigt ledsen här med eftersom mamman tydligen anser att hennes samtal är så mycket viktigare än att var där med sin cyklande dotter. Mitt inne i en trafikerad stad där en liten en lätt kan glömma att bromsa eller ramla av sin cykel. 
Eller så kanske flickan kunde tycka att det vore roligt att prata med sin mamma om allt vad de såg på vägen.
 
Så sluta vara så upptagna och stressade hela tiden, välj att vara på platsen där dina fötter står och se miraklen runt omkring dig. Det är min uppmaning till alla idag.
 
Jag ska om ett par timmar bege mig till Magnus jobba och hämta honom. Jag har ett besök på Sophiahemmet och behöver ha sällskap.
Äntligen börjar jag återhämta mig efter infusionen av gammaglobulin som jag fick i måndags och som fullständigt däckade mig i flera dagar.
Det är många år sen jag hade en sån här reaktion på behandlingen. Jag har knappt orkat gå och har haft fruktansvärd värk i kroppen.
Att göra annat än att ligga i soffan och se tv har inte funnits på kartan.
 
Jag ser glatt fram emot att man lovat fint väder i helgen. Det innebär att tillsammans med min ökade styrka i kroppen så kan jag förhoppningsvis, om det inte blir för varmt, vara ute lite och uppleva naturen.
 
Våren har liksom gått mig förbi i år. Att uppleva den på insidan av ett fönster är inte riktigt samma sak som att vara mitt i den och känna dofter och ljumma briser och värme på kinden.
 
Så jag hoppas allt jag kan  :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Trivsam tidig start på dagen

Publicerad 2014-05-12 08:43:02 i Allmänt,

Man får mycket gjort när man stiger upp tidigt. Och det gillar jag ju, men att vakna klockan fyra som jag gjorde i morse, det var i tidigaste laget tycker t.o.m jag.
Tvingade mig ligga kvar till klockan fem, för vad skulle jag uppe och göra liksom, men innan jag steg upp så kröp jag in under Magnus täcke och kramade honom. 
Naturligtvis så vaknar han till men istället för att sucka, sura och undra varför i hela friden jag väcker honom så tidigt, så vänder han sig bara, lyfter armen och gör plats för mig hos honom.
 
Det är något märkligt med den mannen. För han är jämt glad. Visst kan han vara lite surgubbe och muttra över världsliga ting. Men han är ingen grinig person. Han är bara glad och det spelar ingen roll när jag väcker honom, med vilje eller utan att mena det, så är han glad. Gör plats åt mig och pussar lite på mig innan han somnar om. 
 
Själv skulle jag bli irriterad över att blir störd när jag sover, jag skulle sucka och undra varför han inte låter mig vara. Men det har kanske med att göra att sömnen är så viktig för mig, att jag har svårt om än omöjligt för att somna om. Medan Magnus bara blundar igen så snusar han på efter en halv minut.
Hur som helst så är det underbart att jag kan söka tillflykt under hans täcke närhelst jag vill.
 
Jag började denna dag med en kopp te i soffan och mitt stearinljus tänt. Satt länge i tystnad och hade en skön stilla stund med mig själv och mina tankar.
Det är så fantastiskt för jag känner hur välmåendet sprider sig till hela min kropp, jag känner hur mina goda tankar gör gott för mig och jag tackar för allt det jag har och känner tacksamhet över förmågan att kunna se och ta det till mig i mitt hjärta.
När Magnus kom upp och såg mig sitta där med mitt ljus så log han och sa, - Där sitter du och är andlig.
 
Och naturligtvis så är det en andlig stund för mig att bara sitta och andas och vara där och då. Tänka på det som gör mig gott och som helar och läker. Det är en stilla stund i larmet som startar när världen vaknar och alla intryck av ljus och ljud pockar på ens uppmärksamhet.
 
Många säger sig inte kunna sitta stilla. Säger att de inte klarar av att inte ha något att göra, att de blir rastlösa av att bara sitta rakt upp och ner.
 
Visst är det så och jag hävdar att det är just de människorna som behöver lära sig ta emot stillhetens gåva.
För enligt mig handlar det inte om att inte kunna, utan det handlar om att man inte ger det den tid det tar att öppna sinna sinnen och ta emot stillheten. Man måste naturligtvis vilja också och tyvärr är många av dem som säger sig vilja, ändå inte villiga att göra det som krävs. För det krävs att man verkligen stannar upp.
 
Det finns rastlösa själar, Magnus är en av dem. Typexemplet som i princip aldrig är stilla. Som måste ha något att göra eller fokusera på. Som är i ständig rörelse. Det är hans adhd som gör honom så. Men utan att framhäva mig själv så vet jag att jag kan visa honom stillhet. Jag kan få hans ibland allt snabbare snurrande hjul att sakta ner och ibland stanna. Han lyssnar på mig och tar till sig det jag säger om vinsterna i att ibland låta saker gå i sakta mak istället för rusa amok.
 
Jag har i denna tidiga timme hunnit och orkat med att köra honom till jobbet då jag behöver bilen för sjukhusbesök idag. Jag har ätit en stadig frukost och känner mig så galet nöjd med min nya rutin att äta på morgonen. 
 
Resten av morgonen ska jag bara vila för vid elva ska jag ut och köra igen och jag behöver all energi till att åka till sjukhuset för att där få min gammaglobulininfusion.
 
2007 påbörjade jag dessa infusioner och de följande två åren var de friskaste åren NÅGONSIN i mitt liv. Och då menar jag i HELA mitt liv. I två år var jag frisk och hade inga förkylningar, infektioner, hostor, snuvor, halsfluss osv. Jag var ju såklart sjuk med alla de besvär som inflammationen på hjärnstammen orsakade, men jag hade inga andra saker som sänkte mig.
 
Så beslöt man efter två år att byta ut den medicinen mot en annan, billigare variant. De är i stort sett samma typ av gammaglobulin men uppenbarligen så är de inte identiska. För då skulle inte priset skilja så drastiskt och så skulle de ju ha samma effekt.
Men så är alltså inte fallet, efter vad jag har erfarit. För när man bytte medicin så började jag återigen bli sjuk, smittas av alla infekrioner som fanns. Jag låg ju sjuk i vanliga förkylningar i mellan 6 - 8 veckor och hämtade mig aldrig innan det var dags för nästa.
 
Nu har jag tagit upp detta med min läkare och ifrågasatt de bägge preparatens likhet och olikhet och jo det finns ju skullnader och jo det var ju en kostnadsfråga för landstinget.
På de flesta patienter så märks det inte någon skillnad när man byter ut dem, men eftersom alla är olika så kan man ju inte veta om jag var hjälpt av just de komponenter som inte finns i den billiga varianten.
Men nu ska vi alltså återgå till det gamla och idag är första infusionen med den sen 2009.
 
Så om några timmar får jag medicin för ca 10 000 kr. Av detta betalar jag 100 kr själv eftersom jag kommer använda en säng under tiden jag får den och för att Åke fixar infarten i min arm.
Behöver jag nämna att jag är oerhört tacksam över att bo i vårt land Sverige där man kan vara sjuk och få kostsamma mediciner utan att behöva ha försäkringar som täcker dem eller betala ur egen ficka?
 
Nu ska jag upp och gå lite, röra mitt ben så att cirkulationen gör gott för mitt knä. Sen blir det nog lite vila på sängen innan jag ska åka.
 
Önskar er en fin dag, var rädda om varandra!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Skön lördagmorgon

Publicerad 2014-05-10 09:30:06 i Allmänt,

Jag har ju en väldigt punktlig inre klocka. Kanske har det med att göra att jag är extremt vanemänniska. Ja, jag gillar alltså att göra som jag alltid har gjort och blir ibland lite lätt stressad då saker och ting ändras för mycket och jag inte hunnit med att förankra det mentalt.
 
Kontrollfreak säger en del och jag är inte helt obenägen att hålla med. För jag gillar kontroll. Inte sjukligt och osunt, men jag vill veta vad som händer och vad jag har att förvänta.
 
Och för att återknyta till den här inre klockan då så vaknar jag punktligt klockan 06.00
Klockan är inte inställd på andra tider bara för att det är helg utan är hon sex så är hon och då vaknar jag.  Sen ändras ju detta naturligtvis när min dygnsrytm rubbas då jag har sämre sjuka perioder.
 
Den här morgonen så sitter jag just nu med balkongdörren på glänt så att jag hör regnets rogivande svaga smatter. Ett stearinljus är tänt och jag är skönt mätt i magen efter en stilla frukost i tystnad. 
Från sovrummet är det knäpptyst. Magnus sover igen för naturligtvis vaknade han när jag gick upp. Gjorde ett par rundor här i rummet, ut på balkongen och rökte och sen däckade han igen.
Det är honom väl unt efter en hård arbetsvecka.
 
Jag var på Hemköp för nån dag sen. För tillfället så är det asjobbigt att handla där för man hittar inget. De håller på att bygga om. Så förutom allt stök, alla byggarbetare och personal som plockar varor överallt så är typ inget så sina vanliga platser. Att slinka in och köpa socker och pålägg är inte gjort på ett ögonblick.
 
Jag hade i alla fall hittat allt jag skulle ha, trött efter att jag linkat runt hylla upp och hylla ner, så lastar jag upp på bandet. Kassörska hälsar monotont och på rutin. bakom mig kommer en av byggarna med sin lunch på bandet.
Och det är då det händer.
 
Kassörska genomgår en slags förändring. Hon iträder plötsligt rollen som kokett ung flicka. Hon är vad jag kan uppskatta ca tjugo år äldre än byggaren.
Hon klipper med ögonfransarna, kuttrar närtan fram allt hon säger och vrider sig på stolen. 
 
Och detta, DETTA är något som gör mig fruktansvärt irriterad. För det är nämligen inte första gången detta händer. Denna gång ska visserligen kassörska ha kred för att hon ändå hälsade på mig, Men så ofta som jag betraktar exakt samma företeelse och det i många olika affärer och situationer. 
Kvinnlig kassör som åmar och kråmar sig inför sina manliga kunder, helt ignorerar de kvinnliga och gör jobbet snabbt fort och utan engagemang för att samtidigt vara helt uppslukad av den manliga kunden. 
 
Det absolut värsta tillfället var när jag hade tankat en tidig morgon, Går in på macken och runt ståborden fikar ett gäng killar i olika åldrar. Den ensamma mackkassörskan stod mitt i bland dem och visade upp hela registret, svassade och åmade sig och var fullständigt uppslukad av uppmärksamheten.
 
Min stilla undran är VARFÖR? sitter det i våra gener att svassa för det motsatta könet? Gör killar likadant så fort en kvinna befinner sig i lokalen? 
 
Jag förstår att det är extra trevligt att jobba på Hemköp nu när det byggs om. Snygga killar i lokalerna, lite flirt och skoj. Jag förstår att det är uppiggande och bryter av den monotona vardagen....men hallå! Klarar man inte av att utföra sitt arbete och bemöta alla kunder på ett trevligt sätt, så kanske man inte ska sitta i kassan och vara butikens ansikte utåt.
 
Ja det var dagens gnäll det. Förlåt men jag anser bara att om man har ett arbete så ska man utföra det med stolthet och se till att vara bra på det. Och är det då ett serviceyrke man har så anser jag att det är ännu viktigare att bemöta alla kunder/gäster eller vad det nu må vara, på samma trevliga sätt. 
 
Nu ska jag börja min dag. Regnet öser ner så det lutar åt inomhusaktiviteter. Jag mår lite bättre nu efter flera dagas bakslag så jag orkar nog vara upprätt större delen av dagen :-) det gör mig glad.
 
So Long!
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela