i huvudet på en finnpajsar jänta

För den 18 maj ska vi gratulera och fira två av Magnus barn Jesper blir 20 och Jennifer blir 18. Eftersom all familj (den lilla som finns) finns i södra Sverige så håller vi kalaset hos Magnus syster Anita i Lidhult. Kommer alla, vilket vi såklart hoppas så blir vi runt 20 personer.

Jag gillar att hålla kalas och det gör ju Magnus med. Maten är ju hans passion. Och pga orsaker så har tidigare födelsedagsfirande av hans barn inte varit som han önskat.

Vi slår i alla fall ihop och firar bägge för de fyller med två veckors mellanrum. Och Jesper fyller på sin studentdag så då åker Magnus ner och uppvaktar.

Själv blir jag hemma den dagen för min Kajsa firar student hon med. Mycket kalasande och firande blir det i år för nu i mars fyller min syster 30 och i höst fyller Magnus syterdotter också 30. Puh! Men kärt besvär  :-)

Och vad som mer är kärt besvär är det jag gjorde igår. Kajsa ringde och sa att hon ville jag skulle hämta en kasse med spel och pussel, från hennes pappa.

Hon hade rensat ut sitt rum och ville att jag skulle gå igenom denna kasse för att se vad som skulle sparas respektive loppas bort.

Och oj vilken tripp långt tillbaka i tiden jag gjorde när jag började ta fram spelen. Besväret låg i att kontrollera att spelpjäser och pusselbitar stämde med det antal som skulle vara. Nu stämde i stort sett allt för jag har varit jättenoga med att barnen ska lära sig att man är rädd om spel och pussel och när man använt dem ska de ner i lådan igen och INTE speidas i rummet.

Eftersom jag arbeta hemma som dagmamma så var det också tvunget att ha den ordningen.

Så många fina och roliga minnen kom till mig när jag återsåg askar och kartonger.

Mindes spelkvällar med fika och glada skratt. Vi spelade faktiskt något i princip varje kväll med barnen. Vid halv sju så tog vi fram fika och valde spel, sen satt vi en timme och spelade och hade roligt  tillsammans. Vid halv åtta var det dags för tandborstning....bad/tvätt och pyamasen hade oftast redan gjorts och tagits på innan vi började.

På så vis så gick den proceduren alltid i flygande fläng och med glädje eftersom de visste vad som väntade.

Och efter tandborstning så var det saga innan de sov när klockan var åtta. Ja alla dagar i veckan utom en....antingen fredag eller lördag var de uppe lite längre...till nio ungefär. Då hade vi kvällsmys vid teven till nåt av de familjeprogram som gick.

Och vi har aldrig haft problem med att få barnen i säng eller somna själva. Vi har haft våra rutiner och för mig var det viktigt att ge detta till dem. Jag har ju valt att bli mammam och bär med det ett ansvar och allt jag vill att de ska lära sig och kunna...ja det måste ju JAG lära dem.

Åren när barnen är små är så få. De försvinner i en rasande fart och alldeles för ofta är vi så stressade. Visst hade jag kvällar då jag var borta ibland men varför skulle jag inte ge dem MIG och MIN tid. Familjelivet är ett av alla de olika liv vi lever och det har SIN tid. Varför sträva efter att försöka kombinera så många olika liv som möjligt och bränna ut sig själv?

Jag förstår inte det. När Martin och Kajsa var små så prioriterade vi att ge dem oss, trygghet, glädje och minnen om en bra barndom. Vi prioriterade att skapa en lugn och en stressfri vardag. Vi levde ju det liv vi valt som föräldrar och att ha förmånen att få uppleva kärleken från sina barn, det överträffar inget i denna värld, enligt min mening.

En av de bästa stunderna på dagen var när klockan var åtta på kvällen och mina glada goa pyamasvarma ungar låg och sov i sina sängar.

Då kunde jag göra vad jag ville. Se på tv, skriva, läsa, sätta mig på altanen med en kopp te och bara vara. Eller så dammsög och torkade jag golv. Plockade som är ett evigt göra. Deras pappa och jag hade tid att prata eller gå ut på tomten och räfsa eller nåt.

Jag hade min tid och jag kunde lägga mig i rimlig tid utan att stupa i säng av trötthet över att inte fått en minut för mig själv.

Och jag ställer mig frågan, varfrö skulle jag inte titta på mig själv och hur jag lever? Varför skulle jag inte lägga min tid och energi på det jag har framför mig just nu? Varför skulle jag försöka göra ALLT samtidigt?

Som jag sagt förut så är allt i ständig förändring. Inget består och barnen blir äldre och vi har dem ungefär i tjugo år....och bara några få av de åren är småbarnsår....sen lämnar de oss. Och då kan vi ju står där och ångra oss.

Känslan som kassen med spel gav mig, bär jag även idag. Röster från förr sjunger i mina öron. Jag minns Kajsa som galant fixade att spela UNO, men inte kunde hålla i korten för hennes händer var för små. Hon var ju bara fyra. Hon hämtade en hög med böcker och så byggde hon en skärm runt korten som hon lagt ut på bordet. Vi skulle ju inte få kika och INTE hjälpa henne.

Och Martin han gillade att spela Bamsespelet. Tillsammans gick vi på honungsjakt med hembakta kanelbullar på bordet.

Jag är så glad för mina minnen. Att jag kan se tillbaka och faktiskt känna att jag gjorde rätt. Jag har såklart saker som alla, som jag känner att jag inte hann med eller gjorde fel. Men överlag så är jag nöjd.

Jag fanns där och jag gav det jag ville. Jag tog mitt uppdrag som småbarnsförälder med största seriositet och allvar.

Idag säger Kajsa.....  - Jag är så bra på att baka buller, det har jag efter min mamma.

Hur stolt blir man inte då?

Hon håller på och samlar recept på sån mat som jag lagat hemma och som hon vill fortsätta laga. Hon vill lära sig göra sin barndoms mat. När det gäller Martin så är det lite annorlunda. Även han är en hejare på kanelbullar även om han inte bakar lika ofta längre. Och han lagar inte mat så ofta men jag vet att han kommer att komma och fråga mig hur man lagar än det ena än det andra.

Jag har två stora lådor i förrådet. De är fyllda med minnen. Saker som jag sparat åt dem. Speciella leksaker, nån tröja, teckningar och andra skapelser. Och i två böcker har jag skrivit ner minnen, saker de sagt och gjort som varit särskilt roliga. Jag vill att de får konkreta minnen av sin barndom och saker väcker nostaligi.

Nu skiner solen över oss här i Vällingby. jag ska ta och gå ut en sväng och tänka tillbaka på tiden som var då de var små. Minnas och bli varm inombords. Solen får värma mitt ansikte.