Ett färgat ägg
Laila och S...tack för era kommentarer. Så mycket vänlighet och omtanke. Uppskattande ord från er ger mig kraft att orka och tro på mig själv.
I detta nu sitter jag och skriver här samtidigt som jag löser melodikrysset och jag har nyss skrivit i en ny blogg som jag hittade på NHR´s sida. Känner att jag måste komma i kontakt med andra neurologiskt handikappade, som lever med samma typer av besvär och begränsningar som jag gör. Och Magnus fixar med frukost.
Han tittade in genom dörren och höll upp ett ägg, ett gult kokt ägg. Det fick mig genast att minnas en helg i början av vårt förhållande. Han var här hos mig i Stockholm och gjorde frukost till mig, beordrade mig att sätta mig på balkongen och vänta.
Och ut kommer han med frukost bestående av kokta ägg som han färgat med lökskal, smörgåsar och te.
Vackra guldgula ägg för att göra något fint och överraska mig. Då, den gången förstod jag vilken annorlunda man Magnus är.
Tack kära du för alla dessa små guldstrimmor som du förgyller mitt liv med.
Det är min Magnus som fixar frukost på helgerna och idag färgade han alltså ägg till mig igen. Det är min Magnus som lagar den mesta av maten oxå. Jag är ofta så väldigt trött på kvällarna. Det är förmiddagar och mitt på dagen som är min bästa tid då jag orkar som bäst.
Idag har jag vaknat pigg och utvilad. Kroppen känns som om den återhämtat sig lite och jag är inte lika utmattad.
Känner att denna dagen är den bästa jag vaknat upp till på flera dagar nu. Hoppet tänds inom mig, hoppet om att det vänder nu, att jag bara ska må bättre så att jag kan samla på mig lite styrka.
Nu kom frukosten in till mig, en kopp te och två smörgåsar med ägg å majonäs serverades av min älskling :-)
Det kan ju kanske tyckas som att jag är lite otrevlig som sitter och skriver och äter samtidigt men han vet att när jag väl skriver så funkar det just då. Jag orkar och behöver få det gjort. Annars så får ofta det stå tillbaka och det gör mig så ledsen.
Jag avslutade mitt förra inlägg med att jag hade varit hos min neurolog.
Jag var mycket trött efteråt men åkte för att möta S, då vi hade bestämt att ta en fika å prata lite.
Lite lätt stressad efter att trafiken varit så tät så anlände jag och den känslan som jag hade i kroppen när jag återsåg S efter nära två år.....den går knappt att beskriva.
En stor varm kram mötte mig och vi satte oss ner med varsin kopp.
Det är så förunderligt detta, det jag känner för S (jag vet att du läser det jag skriver :-) Han är en person som jag mötte då jag mådde mycket mycket dåligt. Jag stod mitt i en fruktansvärt jobbig kris och visste inte hur jag skulle ta mig ur den.
Jag har tidigare skrivit om hur jag har honom att tacka för att jag är där jag är idag. Att det var han som lärde mig använda huvudet och på så sätt börja göra förändringar i mitt liv.
Han har med jämna mellanrum under den tid som passerat då vi inte haft kontakt, ändå hört av sig, undrat hur det är.
Jag har vänt mig till honom då jag haft svackor.
Jag är fullständigt trygg i vetskapen att han vet ALLT om mig och då menar jag faktiskt allt. Alla mina skelett i garderoben, vilka demoner som jagat mig och hur den lilla tös som bor i mig dagligen kämpar för att växa ikapp och läka till den vuxna kvinna jag är idag.
Ingen annan vet detta. Ingen annan har jag varit trygg med och har kunnat berätta. Han tog emot det jag berättade utan rädsla och han stannade kvar.
När det så krisade rejält mellan mig och Magnus så var det naturligt för mig att vända mig till honom. Jag behövde få bekräftat att mina tankar och känslor inte var helt befängda och jag behövde även själv få "kritik" och insikt i att även jag kan ändra förhållningssätt.
Vårt samtal handlade nästan uteslutande om min relation och vi hann prata massor under den timmen vi fikade.
Och jag kände just så som jag visste att jag skulle göra, då jag åkte därifrån. Lättad och bekräftad.
Stärkt i att mina känslor var ok och med insikter som jag använde mig av redan samma kväll då jag talade med Magnus.
För nästan jämt är det så att vi inom oss vet vad som är det rätta att göra, men ibland vågar vi inte eller så blundar vi för magnkänslan, då beslut fattade utefter den kan vara jobbiga även om de är de rätta att ta.
Jag fick så mycket feedback och uppmuntran av S att jag kände mig än mer stärkt i mig själv än jag gjort tidigare. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och var mina gränser går.
Det tänker jag inte tumma på.
Och lättnaden över att ha kommit dithän, väger nog lika mycket som om jag tappat minst tio kg tror jag ;-)
Därför är det nära på en euforisk känsla att ha en så god, smart och klok vän som S. Jag har många vänner och de står mig nära. Och jag vet att till de flesta skulle jag kunna riunga mitt i natten och be om hjälp, men de har även nån sorts relation till andra människor i min närhet eller så har jag känt dem sen länge och vi har våra roller.
Med S är det så att han är min vän. Ingen i min familj känner honom inte heller några av mina vänner. Han vet allt om mig, mina svartaste stunder, han känner till det destruktiva och det är ok. Han står kvar och han dömer mig inte. Jag är bara så trygg.
Och det önskar jag att alla hade. En sån vän som S. TACK!!!
Så efter vårt samtal så vänder jag hemåt. Fick huvudvärk direkt och är aptrött men mår bra och känner mig lugn.
Jag vet att från och med då så kan jag och Magnus mötas på ett nytt sätt och det kan ske förändringar.
Jag känner att jag är väl förankrad i mitt beslut att fortsätta leva med honom och tror på vårt förhållande och att allt det som är bra, det goda och kärleken kan övervinna det svåra.
Jag visar var mina gränser går och är tydlig med vad som är förhandlingsbart och inte.
Där står vi nu. Med framtiden för våra fötter och tillförsikt i blicken. Ingen av oss, varken jag eller ni vet vad morgondagen bär med sig. På ett ögonblick kan allt förändras både till gott och ont.
Därför har vi bara nuet att göra det bästa av. Vi har ett val varje morgon som vi slår upp våra ögon, att bestämma oss för att vara här och nu eller befinna sig i det förgångna eller sträva efter morgondagen. Ingen annan väljer åt oss och det är bara nuet som kan göra oss lyckliga, om vi väljer det.
Tack för mig och nu. En salig blandning känns det som om det blivit idag. Men jag tänker inte ens korrläsa för det får bli som det blir. Ni är säkert smarta tänkande varelser som kan lista ut vad jag menar eller så stänger ni bara av datorn å gör nåt kuligare istället :-)
En bra lördag önskar jag Er alla....
I detta nu sitter jag och skriver här samtidigt som jag löser melodikrysset och jag har nyss skrivit i en ny blogg som jag hittade på NHR´s sida. Känner att jag måste komma i kontakt med andra neurologiskt handikappade, som lever med samma typer av besvär och begränsningar som jag gör. Och Magnus fixar med frukost.
Han tittade in genom dörren och höll upp ett ägg, ett gult kokt ägg. Det fick mig genast att minnas en helg i början av vårt förhållande. Han var här hos mig i Stockholm och gjorde frukost till mig, beordrade mig att sätta mig på balkongen och vänta.
Och ut kommer han med frukost bestående av kokta ägg som han färgat med lökskal, smörgåsar och te.
Vackra guldgula ägg för att göra något fint och överraska mig. Då, den gången förstod jag vilken annorlunda man Magnus är.
Tack kära du för alla dessa små guldstrimmor som du förgyller mitt liv med.
Det är min Magnus som fixar frukost på helgerna och idag färgade han alltså ägg till mig igen. Det är min Magnus som lagar den mesta av maten oxå. Jag är ofta så väldigt trött på kvällarna. Det är förmiddagar och mitt på dagen som är min bästa tid då jag orkar som bäst.
Idag har jag vaknat pigg och utvilad. Kroppen känns som om den återhämtat sig lite och jag är inte lika utmattad.
Känner att denna dagen är den bästa jag vaknat upp till på flera dagar nu. Hoppet tänds inom mig, hoppet om att det vänder nu, att jag bara ska må bättre så att jag kan samla på mig lite styrka.
Nu kom frukosten in till mig, en kopp te och två smörgåsar med ägg å majonäs serverades av min älskling :-)
Det kan ju kanske tyckas som att jag är lite otrevlig som sitter och skriver och äter samtidigt men han vet att när jag väl skriver så funkar det just då. Jag orkar och behöver få det gjort. Annars så får ofta det stå tillbaka och det gör mig så ledsen.
Jag avslutade mitt förra inlägg med att jag hade varit hos min neurolog.
Jag var mycket trött efteråt men åkte för att möta S, då vi hade bestämt att ta en fika å prata lite.
Lite lätt stressad efter att trafiken varit så tät så anlände jag och den känslan som jag hade i kroppen när jag återsåg S efter nära två år.....den går knappt att beskriva.
En stor varm kram mötte mig och vi satte oss ner med varsin kopp.
Det är så förunderligt detta, det jag känner för S (jag vet att du läser det jag skriver :-) Han är en person som jag mötte då jag mådde mycket mycket dåligt. Jag stod mitt i en fruktansvärt jobbig kris och visste inte hur jag skulle ta mig ur den.
Jag har tidigare skrivit om hur jag har honom att tacka för att jag är där jag är idag. Att det var han som lärde mig använda huvudet och på så sätt börja göra förändringar i mitt liv.
Han har med jämna mellanrum under den tid som passerat då vi inte haft kontakt, ändå hört av sig, undrat hur det är.
Jag har vänt mig till honom då jag haft svackor.
Jag är fullständigt trygg i vetskapen att han vet ALLT om mig och då menar jag faktiskt allt. Alla mina skelett i garderoben, vilka demoner som jagat mig och hur den lilla tös som bor i mig dagligen kämpar för att växa ikapp och läka till den vuxna kvinna jag är idag.
Ingen annan vet detta. Ingen annan har jag varit trygg med och har kunnat berätta. Han tog emot det jag berättade utan rädsla och han stannade kvar.
När det så krisade rejält mellan mig och Magnus så var det naturligt för mig att vända mig till honom. Jag behövde få bekräftat att mina tankar och känslor inte var helt befängda och jag behövde även själv få "kritik" och insikt i att även jag kan ändra förhållningssätt.
Vårt samtal handlade nästan uteslutande om min relation och vi hann prata massor under den timmen vi fikade.
Och jag kände just så som jag visste att jag skulle göra, då jag åkte därifrån. Lättad och bekräftad.
Stärkt i att mina känslor var ok och med insikter som jag använde mig av redan samma kväll då jag talade med Magnus.
För nästan jämt är det så att vi inom oss vet vad som är det rätta att göra, men ibland vågar vi inte eller så blundar vi för magnkänslan, då beslut fattade utefter den kan vara jobbiga även om de är de rätta att ta.
Jag fick så mycket feedback och uppmuntran av S att jag kände mig än mer stärkt i mig själv än jag gjort tidigare. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och var mina gränser går.
Det tänker jag inte tumma på.
Och lättnaden över att ha kommit dithän, väger nog lika mycket som om jag tappat minst tio kg tror jag ;-)
Därför är det nära på en euforisk känsla att ha en så god, smart och klok vän som S. Jag har många vänner och de står mig nära. Och jag vet att till de flesta skulle jag kunna riunga mitt i natten och be om hjälp, men de har även nån sorts relation till andra människor i min närhet eller så har jag känt dem sen länge och vi har våra roller.
Med S är det så att han är min vän. Ingen i min familj känner honom inte heller några av mina vänner. Han vet allt om mig, mina svartaste stunder, han känner till det destruktiva och det är ok. Han står kvar och han dömer mig inte. Jag är bara så trygg.
Och det önskar jag att alla hade. En sån vän som S. TACK!!!
Så efter vårt samtal så vänder jag hemåt. Fick huvudvärk direkt och är aptrött men mår bra och känner mig lugn.
Jag vet att från och med då så kan jag och Magnus mötas på ett nytt sätt och det kan ske förändringar.
Jag känner att jag är väl förankrad i mitt beslut att fortsätta leva med honom och tror på vårt förhållande och att allt det som är bra, det goda och kärleken kan övervinna det svåra.
Jag visar var mina gränser går och är tydlig med vad som är förhandlingsbart och inte.
Där står vi nu. Med framtiden för våra fötter och tillförsikt i blicken. Ingen av oss, varken jag eller ni vet vad morgondagen bär med sig. På ett ögonblick kan allt förändras både till gott och ont.
Därför har vi bara nuet att göra det bästa av. Vi har ett val varje morgon som vi slår upp våra ögon, att bestämma oss för att vara här och nu eller befinna sig i det förgångna eller sträva efter morgondagen. Ingen annan väljer åt oss och det är bara nuet som kan göra oss lyckliga, om vi väljer det.
Tack för mig och nu. En salig blandning känns det som om det blivit idag. Men jag tänker inte ens korrläsa för det får bli som det blir. Ni är säkert smarta tänkande varelser som kan lista ut vad jag menar eller så stänger ni bara av datorn å gör nåt kuligare istället :-)
En bra lördag önskar jag Er alla....
