Vårt nya hem 2007
Jag är en riktig gnällröv idag, jag är rastlös å orkar ingenting, har ont i huvudet och halsen. Dricker te och äter strepsils å alvedon omvartannat.
Jag vill orka plocka ihop loppissaker som vi ska sälja i morgon, jag vill orka tänka på och förbereda en god middag ikväll istället för att gå i mjukbyxor med hängröv och gigantiska knän, håret på ända och med en allt annat än fräsig top.
Jag går mellan sängen och micron och värmer te, jag går till balkongen och ser ut på de estniska arbetarna som för ett jäkla oljud i vår port. Jag hade just lagt mig och tänkte att jag nog kan somna, har svårt att sova när jag är sjuk, och då börjar de borra i porten. Tack för det!!
De hade lika gärna kunnat stå på min hallmatta med bergsprängare, så glad blev jag.
Återvänder därför till datorn och skriver lite till.
Det är alltså 2007 och vi har just flyttat in i vår nya lägenhet.
Det är något roligare att packa upp än att packa ner saker. Det är roligt att öppna tomma skåp och ställa in saker, organisera och boa in sig i ett nytt hem.
Första veckan är det kul, sen inser man att hur mycket man än packar upp så återstår det ändå tusen kartonger.
Vi flyttade från två rum och kök på ca 65 kvadrat - till tre rum och kök på 80 kvadrat.
Jag rensade och slängde MASSOR ur skåp och förråd. Och nu stod jag alltså och fick inte plats med våra saker. Det gick inte ihop, men det var verkligen så att jag visste tillslut inte vart jag skulle göra av allt.
Samtidigt med detta så fick jag hjälp av min pappa att måla om i sovrum, hall och att borra en massa hål så jag kunde sätta upp hyllor och annat på väggarna, vi monterade ihop en garderob och jag bjöd pappa på lunch.
Så här mycket tid som vi tillbringade tillsammans har jag inte haft med min pappa sen jag möjligen var under sju år. Det var många härliga dagar och jag var lycklig.
Det var skillnad att flytta från nedre botten till två trappor upp. Jag fick plötsligt bekräftat i hur pass dåligt skick jag var. Jag kunde börja gå första trappan upp, oftast utan problem och så vilade jag på det första planet. Vid mitten av andra trappan så fastnade jag ofta. Mitt i ett steg så tog kraften slut och jag blev stående utan att kunna röra mig. Sen gick resten av trappstegen som i sirap. Mycket starkt motstånd, som att någon höll i mig och hindrade mig från att gå.
Det är ett fenomen som känns mycket märkligt och framförallt jobbigt. För när man står så där i en trappa, mitt i ett steg med fötterna på olika trappsteg och inte kunna röra sig....det gör att man tappar lust, motivation, man orkar inte vara positiv. Man vet att när man väl är där uppe och fumlat fram nycklar och efter stor möda lyckas få in nyckeln i låset, för koordinationen funkar sämre när jag blir så där trött, så vill man bara stänga dörren om sig så ingen ser när man faller ihop på hallmattan.
Jag visste att det skulle bli tufft att bo två trappor up, men jag visste inte att det skulle bli så här jobbigt.
Men jag njöt av att ha ett eget sovrum, jag njöt av att ha en stor balkong att sitta på och få frisk luft och jag njöt av att ha ytor och ett stort kök.
Nu ska jag ta helg, förhoppningsvis blir jag bättre och kryar på mig så nästa vecka börjar utan förkylning. Önskar er alla en trevlig helg så återkommer jag på måndag :-) Må väl alla ni
