På rehabilitering
Att vara på rehabilitering är jobbigt, skitjobbigt faktiskt.
Man måste jobba så in i bängen hårt och man blir så in i bängen trött.
Men det vet all personal så mellan passen är det schemalagd vila, då kan man gå och lägga sig eller göra vad man vill.
Träningen består i att vara på arbetsterapi och jobba med finmotoriken i händerna. Vi sitter flera stycken med olika skador, runt ett bord och vi knådar degar, vi tränar handstyrkan med speciella "handtag" där man trycker ner knappar - ett finger i taget. De är i olika svårhetsgrad.
Vissa klarar jag bara att trycka ner en gång med pek och-långfinger. Resten går inte.
Vi ska göra pillriga spel....allt för att våra händer, fingrar och hjärnor ska lära sig att fungera och samarbeta igen.
Jag blir så trött av detta och måste alltid vila efter arbetsterapin. Min kropp är helt slut och jag orkar inte tänka, hjärnan brinner.
Vi har sjukgymnasitk också. Balansträning då vi ska göra olika övningar stående. Vi har nåt som de kallas mattgymnastik - då ligger vi på golvet och tränar kroppen med olika gymnastiksa övningar som ser mycket skrattretande ut.
En grupp människor som ligger på golvet och krumbuktar sig, kämpar så svetten lackar och musklerna skakar av utmattning.
En dag får vi ha vattengymnastik. Kul tänker jag för det har jag aldrig haft.
Det är en bit att gå till poolen. Jag nlir intruerad att ta det mycket lugnt för i vattnet kommer jag inte känna hur trött jag är, och det lägger jag på minnet.
Jag tar det försiktigt, gör alla rörelser mycket försiktigt och känner att det går bra.
Timmen tar fort slut och vi ska lämna bassängen. Då händer det. Jag likson fastnar i luften. Det är en trappramp som leder ner och upp ur vattnet och ju längre upp jag kommer på den och ju mindre av min kropp som är i vattnet, desto svårare blir det att gå.
Något liksom drar i min kropp och försöker hålla kvar den.....det känns så men jag fattar att jag har blivit så jäkla trött att min kropp inte orkar, den bär mig inte.
Jag rör mig som i fast seg sirap, måste kämpa hårt för varje steg jag tar framåt och för att ens orka lyfta armarna.
Jag vill lägga mig ner som en död val och flämta, jag vill inte gå mer, jag vill bara försvinna. Men det visar jag ju inte. Jag är bara knäpptyst och fokuserar allt jag kan på att bara överleva den biten det tar att gå tillbaka till rehab.
I mitt huvud rullar bara tanken - jag ska aldrig mer göra vattengymnastik, om och om igen.....
Jag fattar inte hur det kunde bli såhär, jag var ju så himla försiktig, jag avstod från flera övningar å så fort jag kände mig trött så vilade jag.
Jag stupar i säng när jag kommer till mitt rum, avbokar alla aktiviteter resten av dagen för jag orkar inte röra mig.
Nu har några år gått och jag har simmat i både bassäng och sjö efter denna händelse. Jag tar det försiktigt och är noga med att inte bli trött. För jag vill aldrig mer känna det jag kände den där dagen. Och jag har ändrat uppfattning om vattengymnastik och tror nog att jag skulle prova det igen.
Jag får ofta besök här på rehab oxå. Det är roligare och vi kan gå i alla lokaler och jag visar runt. Det är inte sjukhusmiljö och en massa otäckt hjärnsjuka människor här.
Ibland får jag lunchbesök och då äter vi tillsammans.
Det är FANTASTISK mat här, flera varmrätter att välja mellan och en stor salladsbuffé. Man tokäter!!!
Det smakar gott och är kryddat och inte bara varmt som sjukhusmat.
Jag brukar ta alla tillfällen att träna gång. Man kan ta hissen ner till matsalen eller trappan. Jag tar oftast trapporna, nedåt är det ostadigt och jag håller noga i mig, när jag ska upp så brukar jag ta hissen för jag tar ofta med mig en kopp te efter maten och att bära hett te och samtidigt hålla i sig och vara ostadig, det är ingen bra kombination.
Jag börjar även ta promenader ute. Det var vinter och iskallt i januari när jag blev sjuk och nu en och en halv månad senare, i mitten av mars så är våren på gång. Det grönskar i dikeskanterna och små lila blommor lyser upp. Jag går ner till vattnet och sitter på bryggan. Det är omtumlande att vara utomhus, vara själv och att se livet här ute. Jag har ju bara sett allt från mitt perspektiv innanför fyra väggar. Som en åskådare.
Alla som kommer hit får träffa en läkare, jag får tillfälle att fråga lite mer om det som hänt mig, frågor dyker upp efter hand och jag behöver ofta höra samma sak flera gånger för minnet är helknäppt å jag har så svårt att komma ihåg.
Jag får även träffa en terapeut, får prata om det som hänt och jag berättar men jag har svårt att känna, att ta in och ha en verklighetskänsla.
På arbetsterapin får jag även göra egna saker, bara jag. Hon vill att jag ska beätta vad jag brukar göra hemma för att vi ska få en uppfattning om jag klarar av att göra vanliga saker som jag brukar. Jag får berätta lite om min vardag och om vad jag tycker om att göra.
Vi enas om att jag ska göra en fruktsallad. Hon köper in frukt och så ska jag skala, skära, blanda - göra allt själv.
Och det går - bra - efter omständigheterna. Allt tar sån tid bara, jag har svårt att hålla frukten i vänster hand medan jag skalar med höger. Jag slinter, det glider och jag blir trött. Men jag får till det till slut och vi äter min sallad som smakar som fruktsallad ska göra :-)
De två veckorna som jag ska vara här börjar lida mot sitt slut. Det är med blandade känslor som jag tänker på "hemma"
Jag vill såklart hem till mig, vara som jag vill, göra vad jag vill. Men jag är även rädd för hur det ska gå.
Att komma hem till livet som är på riktigt liksom, lämna tyrggheten där man inte behöver göra nåt själv, ta ansvar eller svara i telefonen, det känns skrämmande.
Minns hur det var att komma hem efter lungoperationen. Allt man upplever har liksom en suggestiv känsla.
Allt är välbekant men ändå så främmande.
Min medicin mot kramperna fungerar men jag är ändå väldigt rädd för att de ska komma tillbaka. Jag tänker mycket på om jag kommer våga vara ensam, gå ut själv, köra bil.....allt som tillhör ett vanligt liv - Mitt Liv.
Mamma och min syster Johanna kommer och hämtar mig. Kajsa är med och mina saker packas in i bilen. Jag tar avsked till all personal, blir önskad Lycka Till, och så börjar resan hemåt.
Man måste jobba så in i bängen hårt och man blir så in i bängen trött.
Men det vet all personal så mellan passen är det schemalagd vila, då kan man gå och lägga sig eller göra vad man vill.
Träningen består i att vara på arbetsterapi och jobba med finmotoriken i händerna. Vi sitter flera stycken med olika skador, runt ett bord och vi knådar degar, vi tränar handstyrkan med speciella "handtag" där man trycker ner knappar - ett finger i taget. De är i olika svårhetsgrad.
Vissa klarar jag bara att trycka ner en gång med pek och-långfinger. Resten går inte.
Vi ska göra pillriga spel....allt för att våra händer, fingrar och hjärnor ska lära sig att fungera och samarbeta igen.
Jag blir så trött av detta och måste alltid vila efter arbetsterapin. Min kropp är helt slut och jag orkar inte tänka, hjärnan brinner.
Vi har sjukgymnasitk också. Balansträning då vi ska göra olika övningar stående. Vi har nåt som de kallas mattgymnastik - då ligger vi på golvet och tränar kroppen med olika gymnastiksa övningar som ser mycket skrattretande ut.
En grupp människor som ligger på golvet och krumbuktar sig, kämpar så svetten lackar och musklerna skakar av utmattning.
En dag får vi ha vattengymnastik. Kul tänker jag för det har jag aldrig haft.
Det är en bit att gå till poolen. Jag nlir intruerad att ta det mycket lugnt för i vattnet kommer jag inte känna hur trött jag är, och det lägger jag på minnet.
Jag tar det försiktigt, gör alla rörelser mycket försiktigt och känner att det går bra.
Timmen tar fort slut och vi ska lämna bassängen. Då händer det. Jag likson fastnar i luften. Det är en trappramp som leder ner och upp ur vattnet och ju längre upp jag kommer på den och ju mindre av min kropp som är i vattnet, desto svårare blir det att gå.
Något liksom drar i min kropp och försöker hålla kvar den.....det känns så men jag fattar att jag har blivit så jäkla trött att min kropp inte orkar, den bär mig inte.
Jag rör mig som i fast seg sirap, måste kämpa hårt för varje steg jag tar framåt och för att ens orka lyfta armarna.
Jag vill lägga mig ner som en död val och flämta, jag vill inte gå mer, jag vill bara försvinna. Men det visar jag ju inte. Jag är bara knäpptyst och fokuserar allt jag kan på att bara överleva den biten det tar att gå tillbaka till rehab.
I mitt huvud rullar bara tanken - jag ska aldrig mer göra vattengymnastik, om och om igen.....
Jag fattar inte hur det kunde bli såhär, jag var ju så himla försiktig, jag avstod från flera övningar å så fort jag kände mig trött så vilade jag.
Jag stupar i säng när jag kommer till mitt rum, avbokar alla aktiviteter resten av dagen för jag orkar inte röra mig.
Nu har några år gått och jag har simmat i både bassäng och sjö efter denna händelse. Jag tar det försiktigt och är noga med att inte bli trött. För jag vill aldrig mer känna det jag kände den där dagen. Och jag har ändrat uppfattning om vattengymnastik och tror nog att jag skulle prova det igen.
Jag får ofta besök här på rehab oxå. Det är roligare och vi kan gå i alla lokaler och jag visar runt. Det är inte sjukhusmiljö och en massa otäckt hjärnsjuka människor här.
Ibland får jag lunchbesök och då äter vi tillsammans.
Det är FANTASTISK mat här, flera varmrätter att välja mellan och en stor salladsbuffé. Man tokäter!!!
Det smakar gott och är kryddat och inte bara varmt som sjukhusmat.
Jag brukar ta alla tillfällen att träna gång. Man kan ta hissen ner till matsalen eller trappan. Jag tar oftast trapporna, nedåt är det ostadigt och jag håller noga i mig, när jag ska upp så brukar jag ta hissen för jag tar ofta med mig en kopp te efter maten och att bära hett te och samtidigt hålla i sig och vara ostadig, det är ingen bra kombination.
Jag börjar även ta promenader ute. Det var vinter och iskallt i januari när jag blev sjuk och nu en och en halv månad senare, i mitten av mars så är våren på gång. Det grönskar i dikeskanterna och små lila blommor lyser upp. Jag går ner till vattnet och sitter på bryggan. Det är omtumlande att vara utomhus, vara själv och att se livet här ute. Jag har ju bara sett allt från mitt perspektiv innanför fyra väggar. Som en åskådare.
Alla som kommer hit får träffa en läkare, jag får tillfälle att fråga lite mer om det som hänt mig, frågor dyker upp efter hand och jag behöver ofta höra samma sak flera gånger för minnet är helknäppt å jag har så svårt att komma ihåg.
Jag får även träffa en terapeut, får prata om det som hänt och jag berättar men jag har svårt att känna, att ta in och ha en verklighetskänsla.
På arbetsterapin får jag även göra egna saker, bara jag. Hon vill att jag ska beätta vad jag brukar göra hemma för att vi ska få en uppfattning om jag klarar av att göra vanliga saker som jag brukar. Jag får berätta lite om min vardag och om vad jag tycker om att göra.
Vi enas om att jag ska göra en fruktsallad. Hon köper in frukt och så ska jag skala, skära, blanda - göra allt själv.
Och det går - bra - efter omständigheterna. Allt tar sån tid bara, jag har svårt att hålla frukten i vänster hand medan jag skalar med höger. Jag slinter, det glider och jag blir trött. Men jag får till det till slut och vi äter min sallad som smakar som fruktsallad ska göra :-)
De två veckorna som jag ska vara här börjar lida mot sitt slut. Det är med blandade känslor som jag tänker på "hemma"
Jag vill såklart hem till mig, vara som jag vill, göra vad jag vill. Men jag är även rädd för hur det ska gå.
Att komma hem till livet som är på riktigt liksom, lämna tyrggheten där man inte behöver göra nåt själv, ta ansvar eller svara i telefonen, det känns skrämmande.
Minns hur det var att komma hem efter lungoperationen. Allt man upplever har liksom en suggestiv känsla.
Allt är välbekant men ändå så främmande.
Min medicin mot kramperna fungerar men jag är ändå väldigt rädd för att de ska komma tillbaka. Jag tänker mycket på om jag kommer våga vara ensam, gå ut själv, köra bil.....allt som tillhör ett vanligt liv - Mitt Liv.
Mamma och min syster Johanna kommer och hämtar mig. Kajsa är med och mina saker packas in i bilen. Jag tar avsked till all personal, blir önskad Lycka Till, och så börjar resan hemåt.
