i huvudet på en finnpajsar jänta

En hel månad har jag legat på sjukhus, patienter och rumskamrater har kommit och gått.

Kvinnan som jag skrev om tidigare, hon som låg på en specialmadrass för att inte få liggsår, hon fick lämna sjukhuset.
Inte för att komma hem, utan för att komma till ett vårdhem eller liknande.

Jag förstod att det var något på gång för personalen började prata med hennes man, man ordnade och planerade.
Maken packade ihop sin hustrus tillhörigheter och jag frågade honom....
- Vet hon om att du är här varje dag, får du något tecken på att hon vet och hör dig?
Med sorg i blicken ser han på mig och säger.
- Jag har varit här varje dag i över en månad och det finns inget liv i henne.

Det är så sorgligt tänker jag, hur man kan förlora någon fast peronen inte dör. Hela deras äktenskap är borta, alla samtal, förtrolighet, närvaro....deras liv tillsammans är över.

Ingen skilsmässa, inget dödsfall....hon är bara någon annanstans, dit han inte når och hon når inte ut. Hans liv fortsätter, men hur?

Han kan inte lämna allt och börja om på nytt för han har ett ansvar till sin hjärndöda fru. Ingen vet, ingen tror att hon kommer vakna.

Han kommer fortsätta att hälsa på henne, kanske varje-dags-besöken glesnar ut till varannan dag för att sen bli en gång i veckan....hur länge orkar man? Hur länge räknar han sig som gift? - för numera är han ju ensam.

Han kommer över till min säng och räcker mig ett block, säger att jag kanske vill ha det att fördriva tiden med, genom att skriva.
Jag tackar honom och tänker att jag hade velat ge honom något, han ser så väldigt ledsen ut i ögonen.
Jag säger i alla fall, lycka till.....men hur långt räcker det?

Jag tänker att sjukdomar och olyckor som skadar hjärnan och tar ifrån människor dem som de älskar, är det värsta som kan ske. De finns där fysiskt, men allt är borta, människan man en gång lärde känna är försvunnen, barnen som hade en mamma och en mormor, har förlorat en viktig länk i livet.

Jag ber i tysthet att må aldrig någonsin detta drabba mig och min familj. Må våra hjärnor få vara friska och må vi få vara dem vi är.


Jag undrar när jag själv ska få åka hem, min medicin, epilepsipillren gör nytta. Jag har inga starka kramper längre. Bara uttröttande urladdningar som går genom hela kroppen och som gör min vänstra kroppshalva till gelé.
Jag har fortfarande ingen diagnos och läkarna  pratar om MS men min sjukdomsbild stämmer inte till fullo med dem som insjuknar i MS.

Jag börjar få nervsmärtor, min hud brinner och gör ont. Kläderna mot skinnet orsakar ilningar som jag knappt står ut med. En hårtest som ligger mot min hals gör så att jag inte står ut i min egen kropp. Det gör så ont och denna nervsmärta är tusen gången värre än den jag gick hos Dr Karsten för efter operationen.

Jag känner hur tusen myror kryper under mitt skinn, det gör att jag har svårt att vara stilla. Myrorna rusar fort, fort och gör mig tokig.

Så äntligen kommer läkarna och säger att jag ska få lämna sjukhuset, men inte åka hem. De har ordnat så att jag ska få komma på två veckors rehabilitering på ett ställe i Frösundavik.
Dit kommer människor med neurologiska sjukdomar, för att på olika sätt träna.

Vi förbereder för min avfärd, teven hämtas av pappa, mina saker packas ihop och jag väntar på transport.

Jag rullas ut ur sjukhuset i rullstol och baxas in i en sjuktransportbil. Rullstolen surras fast och färden mot Frösundavik börjar.
Jag har andats frisk kall luft för första gången på en månad. Jag har varit ute en kort stund mellan sjukhusentré och bil och jag är alldeles skakig.
Jag är lite nervös, undrar vad det är för ställe jag ska till.

Framme så rullas jag in till entrédisken, sätts att vänta på min tur.

Jag "får" en sjuksköterska som visar mig till mitt rum, eget rum denna gång men man delar badrum med en annan patient eller intagen eller vad man nu kallas oss.

Visas runt, informeras och blir matt av allt.

Jag ska få ett eget team som ska jobba med mig, sjukgymnast, arbetsterapeut, fysisk tränare, psykolog.

Man ska sätta upp mål, jag ska testas och mätas i styrka, allt för att i slutet av mina två veckor, testas och mätas om igen för att se slutresultat på vad som åstadkommits.

Ett av mina huvudmål är att kunna gå ordentligt, utan rollator och få upp en fart som liknar den jag haft innan.

Nu går jag väldigt sakta och ostadigt, jag blir trött på en gång och orkar inte mycket. Känner mig så gammal och skör.

Det bästa av allt är att jag får gå ut, jag kan öppna min egna altandörr och släppa in ordentligt med luft och jag kan ta promenader, fast det orkar jag inte än.

Mina barn kommer och hälsar på, ivriga över att få prova på att köra rullstol, spela biljard och dricka så mycket varm choklad som de vill. Ingen sjukhusmiljö utan bara trevligt och glatt.

De tycker mitt rum är lyxigt med egen teve i taket och altan.

Jag är ett steg framåt, mot att få komma hem......