jag vill inte!!! 2007
Jag vill inte anpassa mig och jag vill inte acceptera att min kropp är sjuk, jag vill inte ha den här kroppen för jag bad inte om att få den.
Jag vill ha min gamla vanliga kropp som jag känner utan och innan och som jag kunde lita på. Jag vill ha min gamla vanliga hjärna utan de där vita fläckarna som visar att nåt är som det inte ska vara.
Jag vill inte, inte för en sekund vill jag och hela mitt väsen, varenda millimeter av mig protesterar.
Jag vet ju inte hur jag ska lära känna den här kroppen som beter sig nyckfullt och oberäkneligt. Den gör precis som den vill, när den vill utan att ens bry sig om vad jag vill.
Den hindrar mig från att göra roliga saker som jag brukade göra, den hindrar mig från att ha smärtfria dagar. Den bestämmer ALLT.
Jag vet inte hur jag ska hantera mitt liv, hur ska jag kunna acceptera något som jag inte vill eller har bett om?
Jag är så vilsen och rådvill och jag förstår mig inte på min kropp. Jag förstår den inte. Jag är frustrerad, ledsen, arg och jag känner sån maktlöshet.
Många månader har gått sen jag låg på sjukhus, jag är hemma, äter min medicin som håller kramperna borta så att jag kan leva lite tryggare.
Livet har fortsatt och alla återgår till sin vardag.
Min vardag är helt förändrad. Inget är sig likt och jag har fullt sjå med att förstå och lära mig leva på nytt.
För det är verkligen så att jag måste lära mig att leva igen. Det sättet som jag levt på tidigare, det funkar inte längre. Jag kan inte längre. Jag måste hitta nya sätt och lära mig hantera nya situationer.
Det är inte som en stor omorganisering på jobbet som många tycker är lite jobbigt - då rutiner ändras, man måste anpassa sig och lära sig lite nya saker. Brevpapper byts ut och man får ett nytt rum och kanske nya arbetskamrater.
Det är nog så viktigt och jobbigt - ja - men det är bara ens arbete och inte något du gjort och känt i exakt hela ditt liv. Du kan fortfarande återvända hem till ditt hemvanda och vanliga liv klockan fem och allt är som vanligt. Hela din existens står inte på spel och du har inte blivit personlighetsförändrad av omorganisationen på jobbet.
Den omorganisation jag tvingas hantera, den är HELA mitt liv. Och det mesta, det har ändrats.
Så där står jag och kämpar emot, jag är kärringen mot strömmen - den där sura kärringen med vykort på fåglar och blommor på skrivbordet. Hon som alltid har jobbat där och suttit på samma plats och som vaktar sin fönsterplats som en hök. Hon som man undrar om hon över huvudtaget går hem om nätterna eller om hon bor på jobbet.
Hon som alltid stretar emot och aldrig vill prova på något nytt för så som hon gör, det har hon alltid gjort och det har alltid fungerat. Jag är som hon, som är livrädd för förändring för då tappar hon kontrollen totalt och vet inte vad hon ska göra.
Och jag ÄR livrädd för jag har inte någon kontroll på mitt liv längre. Jag har inte koll på hur jag mår från dag till dag, jag har inte koll på hur min kropp ska bete sig. Ingen koll på vad jag orkar eller hur trött jag kommer att bli.
Allt jag visste och behärskade är borta.
Man vet vad man orkar, hur mycket man kan ta på sig och man fixar det man har att göra. Men när allt det ändras och man är helt slut efter att ha varit på ett läkarbesök och resten av veckan måste gå åt till att vila, då är det kaos i livet. Det är kaos i huvudet och jag är bara ledsen.
Jag vill inte ha det här livet. Jag vill ha mitt gamla liv.
I mitt gamla liv hade jag en plats i ett sammanhang. Jag var med i samhället, jag gick till mitt jobb varje dag - och jag älskade att vara fröken på dagis. Jag stressade för att hinna hem och fixa mat till Martin och Kajsa. Jag hjälpte till med läxor och vi såg på teve. Ibland åkte vi till stan och shoppade.
Jag längtade till fredagen som alla andra för då började helgen och jag längtade till semestern och känslan som infann sig i kroppen sista veckan och särskilt sista dagen innan fem veckor ledighet - den saknar jag outgrundligt mycket. Inte mycket kan slå den frihetskänslan.
Jag hade arbetskamrater som jag pratade med på måndagen om hur helgen hade varit, ibland gick vi ut på krogen. Jag hade lunchraster, föräldramöten och utvecklingssamtal att planera. Jag fick gå på lönesamtal och jag fick löneökning ibland. Ofta fick jag höra att jag gjorde ett bra jobb. Jag hade ett socialt roligt liv.
Nu stod jag utanför allt detta, inga jobbarkompisar och jag minns inte ens namnen på många av dem för det har min hjärna sett till. Inget samhälleligt sammanhang där jag bidrog med mitt. Jag vara bara en i statistiken som var långtidssjukskriven och som det stod i tidningen om att man måste ta ett hårdare tag mot.
Jag skämdes, jag mådde dåligt för att jag var sjuk och jag var ledsen för att jag inte kunde påverka mitt liv och min situation.
Jag kämpade mot acceptans så mycket jag bara kunde, för hur skulle jag kunna acceptera att mitt liv var så här när jag inte ville att detta skulle vara mitt liv????
Jag avskydde det.
Jag vill ha min gamla vanliga kropp som jag känner utan och innan och som jag kunde lita på. Jag vill ha min gamla vanliga hjärna utan de där vita fläckarna som visar att nåt är som det inte ska vara.
Jag vill inte, inte för en sekund vill jag och hela mitt väsen, varenda millimeter av mig protesterar.
Jag vet ju inte hur jag ska lära känna den här kroppen som beter sig nyckfullt och oberäkneligt. Den gör precis som den vill, när den vill utan att ens bry sig om vad jag vill.
Den hindrar mig från att göra roliga saker som jag brukade göra, den hindrar mig från att ha smärtfria dagar. Den bestämmer ALLT.
Jag vet inte hur jag ska hantera mitt liv, hur ska jag kunna acceptera något som jag inte vill eller har bett om?
Jag är så vilsen och rådvill och jag förstår mig inte på min kropp. Jag förstår den inte. Jag är frustrerad, ledsen, arg och jag känner sån maktlöshet.
Många månader har gått sen jag låg på sjukhus, jag är hemma, äter min medicin som håller kramperna borta så att jag kan leva lite tryggare.
Livet har fortsatt och alla återgår till sin vardag.
Min vardag är helt förändrad. Inget är sig likt och jag har fullt sjå med att förstå och lära mig leva på nytt.
För det är verkligen så att jag måste lära mig att leva igen. Det sättet som jag levt på tidigare, det funkar inte längre. Jag kan inte längre. Jag måste hitta nya sätt och lära mig hantera nya situationer.
Det är inte som en stor omorganisering på jobbet som många tycker är lite jobbigt - då rutiner ändras, man måste anpassa sig och lära sig lite nya saker. Brevpapper byts ut och man får ett nytt rum och kanske nya arbetskamrater.
Det är nog så viktigt och jobbigt - ja - men det är bara ens arbete och inte något du gjort och känt i exakt hela ditt liv. Du kan fortfarande återvända hem till ditt hemvanda och vanliga liv klockan fem och allt är som vanligt. Hela din existens står inte på spel och du har inte blivit personlighetsförändrad av omorganisationen på jobbet.
Den omorganisation jag tvingas hantera, den är HELA mitt liv. Och det mesta, det har ändrats.
Så där står jag och kämpar emot, jag är kärringen mot strömmen - den där sura kärringen med vykort på fåglar och blommor på skrivbordet. Hon som alltid har jobbat där och suttit på samma plats och som vaktar sin fönsterplats som en hök. Hon som man undrar om hon över huvudtaget går hem om nätterna eller om hon bor på jobbet.
Hon som alltid stretar emot och aldrig vill prova på något nytt för så som hon gör, det har hon alltid gjort och det har alltid fungerat. Jag är som hon, som är livrädd för förändring för då tappar hon kontrollen totalt och vet inte vad hon ska göra.
Och jag ÄR livrädd för jag har inte någon kontroll på mitt liv längre. Jag har inte koll på hur jag mår från dag till dag, jag har inte koll på hur min kropp ska bete sig. Ingen koll på vad jag orkar eller hur trött jag kommer att bli.
Allt jag visste och behärskade är borta.
Man vet vad man orkar, hur mycket man kan ta på sig och man fixar det man har att göra. Men när allt det ändras och man är helt slut efter att ha varit på ett läkarbesök och resten av veckan måste gå åt till att vila, då är det kaos i livet. Det är kaos i huvudet och jag är bara ledsen.
Jag vill inte ha det här livet. Jag vill ha mitt gamla liv.
I mitt gamla liv hade jag en plats i ett sammanhang. Jag var med i samhället, jag gick till mitt jobb varje dag - och jag älskade att vara fröken på dagis. Jag stressade för att hinna hem och fixa mat till Martin och Kajsa. Jag hjälpte till med läxor och vi såg på teve. Ibland åkte vi till stan och shoppade.
Jag längtade till fredagen som alla andra för då började helgen och jag längtade till semestern och känslan som infann sig i kroppen sista veckan och särskilt sista dagen innan fem veckor ledighet - den saknar jag outgrundligt mycket. Inte mycket kan slå den frihetskänslan.
Jag hade arbetskamrater som jag pratade med på måndagen om hur helgen hade varit, ibland gick vi ut på krogen. Jag hade lunchraster, föräldramöten och utvecklingssamtal att planera. Jag fick gå på lönesamtal och jag fick löneökning ibland. Ofta fick jag höra att jag gjorde ett bra jobb. Jag hade ett socialt roligt liv.
Nu stod jag utanför allt detta, inga jobbarkompisar och jag minns inte ens namnen på många av dem för det har min hjärna sett till. Inget samhälleligt sammanhang där jag bidrog med mitt. Jag vara bara en i statistiken som var långtidssjukskriven och som det stod i tidningen om att man måste ta ett hårdare tag mot.
Jag skämdes, jag mådde dåligt för att jag var sjuk och jag var ledsen för att jag inte kunde påverka mitt liv och min situation.
Jag kämpade mot acceptans så mycket jag bara kunde, för hur skulle jag kunna acceptera att mitt liv var så här när jag inte ville att detta skulle vara mitt liv????
Jag avskydde det.
