Ja, Utanförskap
Ja Laila, som du skriver så hamnar man i ett utanförskap. För mig var det skitjobbigt att förlora kontakten med mitt arbete. Den enda som någon gång hörde av sig, hon jobbade med administration, bytte arbetsplats.
Hon brukade maila nångång å fråga hur det var.
Det gladde mig oerhört.
Även idag så hörs vi ibland och hon undrar hur det går för mig.
Det som gjorde så ont var att när jag mådde som sämst och behövde stödet som mest så fanns det inte. Jag hade min familj, men de som jag jobbade med, de som var min vardag - de lyste med sin frånvaro och man är sällan i skick själv att ta kontakt.
Man önskar att den som är ansvarig på en arbetsplats, som tillträder som ny chef och som får info om att hon har personal som är långtidssjuk - ska kontakta eller söka upp dem och presentera sig. Fråga hur det är och hur framtiden ser ut.
Men inget av det hände mig. Jag blev aldrig medbjuden på evenemang, fester, företagsaftnar etc.
Jag fick aldrig en julklapp eller ens ett julkort med önskan om en god jul.
Det enda jag fick höra genom andra var att de hade rensat bort alla mina privata kläder, och skulle skicka dem till Polen.
Medan jag låg på operationsbordet så rensade man bort mig, utan att ens höra av sig och fråga om jag ville ha mina kläder.
Jag är inte ute efter julklappar men det är en gest som visar att någon tänkt på en. Och man behöver få känna att det finns de som gör det.
Jag fick veta dessa saker via en arbetskamrat som jag jobbat ihop länge med men som slutade innan jag blev sjuk, hon hade dock kontakt med våra gamla kollegor på stugan.
Så ovanpå den personliga kris som jag var tvungen att ta mig igenom så upphörde jag att existera på mitt jobb.
Jag fanns inte längre i deras tankar och jag hade inte längre en plats i ett socialt sammanhang.
Nångång ringde denna nya chef till mig ang praktiska papper och sjukintyg. Då sa hon att jag var välkommen att komma å hälsa på om jag ville, det varken ville eller orkade jag för jag mådde så jäkla dåligt av att ingen brydde sig.
Ingen orkade komma och hälsa på mig, ingen orkade skriva några rader. Ingen orkade höra hur jag mådde.
Allt detta har jag nu påtalat för både högste chefen i Stockholm stad, för högste chefen i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd och för min sk chef.
Jag har fått till svar att de måste se över sina rutiner för hur de handskas med långtidssjukskrivna.
Idag år 2010 så är man alltså fortfarande inom kommunen, trots allt som skrivs i media om hur viktigt det är med att ha kontakt med arbetsplatsen för att snabbare kunna komma tillbaka....så jäkla inkompetent och skiter i det.
För mig är det så enkelt att de inte bryr sig.
För mig behöver det inte stå i en manual att jag ska kontakta någon som jag har att göra med och som är sjuk, jag är människa och kan tänka själv.
Samtidigt som jag blev sjuk så började man tala om den stora sjukskrivningen i Sverige. Vi fick ny borgerlig regering och plötsligt så handlade det bara om lathet och att inte vilja jobba om man var sjuk.
Man skulle plötsligt inte ha en chans att komma tillbaka till sitt arbete om man var sjuk mer än sex månader, då skulle man ut å söka jobb i hela Sverige.
Jag kände mig som jagad med blåslampa, jag kände skuld och skam. Jag som arbetat sen femton års ålder betydde inget längre. Jag var bara ett nödvändigt ont som måste ut i arbete igen för då, och endast då kunde mitt människorvärde räknas.
Så jag hade en hel del att brottas med. Jag skulle försöka bli bättre, lära mig leva med en kropp som svek mig och som gjorde att min framtid endast var en diffus dimma, jag skulle stå pall mediernas och samhällets jakt på oss sjuka och jag skulle deala med att mitt jobb avpoletterat mig.
Jag mådde med andra ord SKIT och jag kände mig så fruktansvärt ensam.
Jag skulle i alla fall få komma till rehab i början av år 2008. Efter helgerna hade man bokat in mig, men så hade jag varit på sjukhuset på neurologen efter jul och fått gammaglobulin, och där hade man en otäck magbakterie som var antibiotikaresistent.
Och alla som vistats på avdelningen måste lämna prov och jag med.
Det skulle ta många veckor innan provsvar kom och jag ringde rehab och frågade vad jag skulle göra.
De ville jag skulle invänta svar innan jag började eftersom de inte ville ha dit nån magbakterie.
Så det dröjde ett par månader innan jag äntligen kunde åka dit för mitt första besök och påbörja min träning.
Hon brukade maila nångång å fråga hur det var.
Det gladde mig oerhört.
Även idag så hörs vi ibland och hon undrar hur det går för mig.
Det som gjorde så ont var att när jag mådde som sämst och behövde stödet som mest så fanns det inte. Jag hade min familj, men de som jag jobbade med, de som var min vardag - de lyste med sin frånvaro och man är sällan i skick själv att ta kontakt.
Man önskar att den som är ansvarig på en arbetsplats, som tillträder som ny chef och som får info om att hon har personal som är långtidssjuk - ska kontakta eller söka upp dem och presentera sig. Fråga hur det är och hur framtiden ser ut.
Men inget av det hände mig. Jag blev aldrig medbjuden på evenemang, fester, företagsaftnar etc.
Jag fick aldrig en julklapp eller ens ett julkort med önskan om en god jul.
Det enda jag fick höra genom andra var att de hade rensat bort alla mina privata kläder, och skulle skicka dem till Polen.
Medan jag låg på operationsbordet så rensade man bort mig, utan att ens höra av sig och fråga om jag ville ha mina kläder.
Jag är inte ute efter julklappar men det är en gest som visar att någon tänkt på en. Och man behöver få känna att det finns de som gör det.
Jag fick veta dessa saker via en arbetskamrat som jag jobbat ihop länge med men som slutade innan jag blev sjuk, hon hade dock kontakt med våra gamla kollegor på stugan.
Så ovanpå den personliga kris som jag var tvungen att ta mig igenom så upphörde jag att existera på mitt jobb.
Jag fanns inte längre i deras tankar och jag hade inte längre en plats i ett socialt sammanhang.
Nångång ringde denna nya chef till mig ang praktiska papper och sjukintyg. Då sa hon att jag var välkommen att komma å hälsa på om jag ville, det varken ville eller orkade jag för jag mådde så jäkla dåligt av att ingen brydde sig.
Ingen orkade komma och hälsa på mig, ingen orkade skriva några rader. Ingen orkade höra hur jag mådde.
Allt detta har jag nu påtalat för både högste chefen i Stockholm stad, för högste chefen i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd och för min sk chef.
Jag har fått till svar att de måste se över sina rutiner för hur de handskas med långtidssjukskrivna.
Idag år 2010 så är man alltså fortfarande inom kommunen, trots allt som skrivs i media om hur viktigt det är med att ha kontakt med arbetsplatsen för att snabbare kunna komma tillbaka....så jäkla inkompetent och skiter i det.
För mig är det så enkelt att de inte bryr sig.
För mig behöver det inte stå i en manual att jag ska kontakta någon som jag har att göra med och som är sjuk, jag är människa och kan tänka själv.
Samtidigt som jag blev sjuk så började man tala om den stora sjukskrivningen i Sverige. Vi fick ny borgerlig regering och plötsligt så handlade det bara om lathet och att inte vilja jobba om man var sjuk.
Man skulle plötsligt inte ha en chans att komma tillbaka till sitt arbete om man var sjuk mer än sex månader, då skulle man ut å söka jobb i hela Sverige.
Jag kände mig som jagad med blåslampa, jag kände skuld och skam. Jag som arbetat sen femton års ålder betydde inget längre. Jag var bara ett nödvändigt ont som måste ut i arbete igen för då, och endast då kunde mitt människorvärde räknas.
Så jag hade en hel del att brottas med. Jag skulle försöka bli bättre, lära mig leva med en kropp som svek mig och som gjorde att min framtid endast var en diffus dimma, jag skulle stå pall mediernas och samhällets jakt på oss sjuka och jag skulle deala med att mitt jobb avpoletterat mig.
Jag mådde med andra ord SKIT och jag kände mig så fruktansvärt ensam.
Jag skulle i alla fall få komma till rehab i början av år 2008. Efter helgerna hade man bokat in mig, men så hade jag varit på sjukhuset på neurologen efter jul och fått gammaglobulin, och där hade man en otäck magbakterie som var antibiotikaresistent.
Och alla som vistats på avdelningen måste lämna prov och jag med.
Det skulle ta många veckor innan provsvar kom och jag ringde rehab och frågade vad jag skulle göra.
De ville jag skulle invänta svar innan jag började eftersom de inte ville ha dit nån magbakterie.
Så det dröjde ett par månader innan jag äntligen kunde åka dit för mitt första besök och påbörja min träning.
