i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag tänker mycket idag och jag är inte glad.

Jag är fruktansvärt ledsen och tänker på det här -  för vem är man egentligen viktig?

Jag vet att jag är viktig för mina barn. Jag vet att de ännu har starka barnband till mig, även om de sakterligen töjs.
Jag vet att jag är viktig för Magnus. Jag vet att jag fyller hans liv med glädje och kärlek och att han och jag har ett utbyte av varandra, att ge och få.

Det är en händelse i helgen som orsakat mina tankar, en händelse som fick mig att bli väldigt ledsen.

Jag vet att man tänker väldigt enspårigt när man är i affekt, fylld av känslor, och att man då ofta riskerar att säga eller skriva saker som man kanske inte menar till fullo. Jag vet att det oftast är bättre att avvakta någon dag så man får tänka lite och känna efter hur saker och ting känns.

Och jag tänker mycket på mitt liv.

Jag växte upp utan min pappa. mamma var länge själv med mig och min lillasyster.

Att pappa försvann ur mitt liv har påverkat mig starkt. Som den lilla flicka jag var då och så lite man förstår av vuxna människors val, så formas man av det som händer och det man tänker och de slutsatser man själv drar.

Jag var pappas flicka och när han flyttade sa han till mig att han skulle hämta mig så snart han skaffat ett bra ställe att bo på.
Jag började vänta, åren gick och det hände aldrig att han kom och sa att nu kunde jag flytta till honom.

Det är ofta så att vuxna människor inte inser eller glömmer bort vad några ord eller en mening kan ha för verkan på ett barn.

Om alla tänker efter så har ni säkert flera minnen som etsat sig fast av någon anledning, vad någon sagt eller gjort och hur det minnet levt med i alla år.

För mig blev det i alla fall solklart att anledningen till att min pappa inte kom och hämtade mig, var ju för att han inte älskade mig.
Jag var inte viktig, jag var bortvald.

Att växa upp och känna att man inte är viktig, att man inte är värd att älskas - det sätter djupa spår.

På ytan är man som alla andra, man lever ett vanligt liv men man får väldigt svårt i nära relationer och den dåliga självkänslan blir en ständig följelagare.
För mig var det så att jag kände att om min pappa inte älskade mig, han som skulle göra det utan förbehåll, så vem i allsin dar i hela världen ska kunna göra det då.

Jag vet inte när det började, men jag lärde mig att om jag presterade, gjorde saker för andra så fick jag direkt uppskattning. Jag fick beröm och jag kände att jag var bra.
Det där har jag fortsatt med i hela livet, varit duktig och utplånat alla mina egna behov och önskningar och istället uppfyllt andras.

För då fick jag ju bekräftelse på att någon behövde mig, jag fick självkänsla av att göra saker för andra.

För egen del gjorde jag inget och kände mig fullständigt värdelös.

Jag hade ingen direkt relation med min pappa unde uppväxten, vi sågs några gånger om året. Till jul å födelsedag.

Senare när jag kom i övre tonåren så sökte jag upp honom för jag ville ha kontakt och den blev mer regelbunden.

Jag har två bröder som jag inte växt upp med, vår relation idag är god. Så god som den kan vara efter de förutsättningar som rådit.
Vi har inte syskonband som tex mitt enda helsyskon Jeanette och jag har och som mina bröder har till varandra.

Vi har alla trevligt tillsammans när vi ses, men vi har aldrig delat en familjehögtid, jag har inte firat jul med min pappa på fyrtio år. Han har aldrig sett mig öppna hans julklappar och tvärtom.

Jag är faster till mina bröders barn, men inte så viktig och så nära som de är för varndras barn och som deras flickvänners syskon är.

Allt detta låter fruktansvärt sorgligt och det är det nog egentligen.

Mycket vatten har runnit under broarna och jag är vuxen idag. Jag känner inget agg eller kräver svar och förklaringar, jag känner nog mest sorg över att jag levt i så många år med känslan av att inte vara så viktig.

Frågar jag min pappa idag om han älskar mig så får jag absolut svaret att det gör han. Men det är kanske en annorlunda kärlek än den han känner till sin familj, dem han tillbringat all tid med under snart fyrtio år.
Jag älskar min pappa och jag älskar min mamma och jag kan bara konstatera att hur livet och min uppväxt än tedde sig för mig så kan jag inte ändra den. Jag vet att de flesta människor handlar och agerar efter vad de tror är bäst och ofta blir det så men inte alltid. Jag kan bara göra något åt nuet och framtiden.

Jag var inte gammal när jag insåg att jag själv måste göra något om jag vill ändra på mitt liv. Jag förstod att ingen skulle komma och ringa på min dörr och erbjuda sin hjälp.
Jag kämpade ensam och i det tysta med att ta mig ur den desperat behövande människan jag var. Jag jobbade med att vågra prata inför andra, våga säga att jag var bra på saker, våga ta plats.
Jag började analysera mina känslor och tankar och titta på varför jag kände som jag gjorde, jag terapeutade mig själv genom att läsa böcker och psykologi och självkänsla.

Jag ville aldrig för mitt liv föra vidare något av det jag kände till mina barn så för mig blev det livsviktigt att hjälpa dem till att bli trygga individer som visste vad de var värda. Och att de var älskade för sin egen skull och inte för vad de presterade.

I helgen så hände något som sagt som återigen väckte upp mina tankar om att jag inte är viktig eller behövd.
Det är så smärtsamt och så "färskt" att jag inte kan skriva om det nu.

Jag har gråtit i tre dagar, sen i lördags morse och mina tankar går hela tiden till frågan  - Vad gjorde jag för fel?

Hur mycket jag än i hela mitt liv jobbat på att stärka min självkänsla, jobbat på att göra den otrygga lilla tösen inuti mig, till en stark individ som inte låter gamla upplevelser och minnen bryta ner mig, så rämnar alla murar och skydd i en rasande fart när jag blir sårad av min familj.

Återigen känner jag hur fel jag är, hur lite jag är värd och att allt som jag kämpat med att ge, inget är värt.

Jag ska förstå, ha överseende, inte döma, inte klandra, inte ifrågasätta beteenden och jag blir utskälld och anklagad för lögn.

Jag har alltid önskat mig en gemytlig stor familj. En familj där alla får rum och där man tycker om att träffas. Där man tycker om att fira jul och födelsedagar och där man känner sig viktig och betyder något och känner att man tillför något och kan berika familjemedlemmarnas liv.

Jag känner mig ganska så ensam just nu. Jag har mina barn och jag har Magnus. Det är en familj i sig men inte min ursprungsfamilj.
Man väljer inte sin familj och jag vet många som hatar sin och de umgås bara just för att de är familj.
Det önskar jag ingen.

Jag har för länge sen slutat vara Duktiga Annika, hon som bara gör saker för andra utan att hjälpa sig själv att må bra.
Jag insåg första gången när min bror Johan hade dött, att det var genom att bara lyfta fram andra som jag själv fick en plats. Jag hade ju lärt mig sen sju års ålder att läsa av och ta om han. Jag tog hand om min mamma och min lillasyster. Blev den som fixade och fyllde både uttalade och outtalade behov.
Jag är expert på att läsa av och förstå.

Jag insåg att jag måste börja vara god mot mig själv och lära känna mig och ta reda på vad jag vill och tyckte om. Jag kunde inte ens möblera mitt hem utan att undra om andra människor skulle tycka om det. Sjukt!

Min resa mot att lära känna mig själv och få mig själv att må bra, började där och den fortsatte länge.
Jag blev sjuk och då om något var jag i behov av hjälp. Jag våndades och vred mig i ångestens plågor av att människor kom och hjälpte mig. Jag mådde illa av panik innan jag kunde sträcka ut en hand om be någon ta den för att jag inte klarade mig själv.

Men jag har jobbat på detta, tittat på mig själv och den jag var och jag gillade inte vad jag såg. Gillade inte att vara en människa med ångest, panik och rädslor och smärtor.
Och jag visste ju än en gång att ingen annan än jag måste ta tag i det. Ingen gör det åt mig.

Så att jag har jobbat hårt i mitt liv det kan jag skriva under och det har gett utdelning. Mer än jag trodde.

Men ibland så händer det, plötsligt så rasar allt och jag blir den lilla tösen som är ledsen och vilsen. Jag fösöker lära mig att trösta henne och det går bättre och bättre för varje gång.

Jag vet mitt värde idag och jag vet att jag är värd att älskas. De som är viktiga för mig visar det, de visar att jag är viktig för dom.

Jag vill understryka att detta är Mina upplevelser, Mina tankar och Mina känslor. Och dem varken kan eller får någon ta ifrån mig.
Jag anklagar ingen och om man ändå känner sig anklagad så kanske man ska fundera ett tag till på vad det är jag har skrivit.

Jag är som sagt ledsen idag, det kommer inte hålla i sig i evighet utan jag kommer vara glad snart igen.