i huvudet på en finnpajsar jänta

Att sätta nyckeln i min dörr efter att ha varit bora i sex veckor, det kändes både hemtamt och så skumt.
Jag har nog aldrig varit borta hemifrån så länge förut, om man bortser från mina somrar hos mina morföräldrar som barn då.

Jag har drivor med post som väntar, även om mamma har slängt reklam och jag har fått sånt som sett viktigt ut, till mig på sjukhuset, så är det massor av kuvert och annat.

Det luktar som hemms fast annorlunda. Tiden har liksom stått stilla, det ser ut som om jag ser på allt som på foto.
Att ta in att det är mitt hem, att det är hit jag längtat är inte helt enkelt.

Min familj hjälper till att bära in packning, jag har massor eftersom det fyllts på under alla veckor.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta och göra, jag är trött efter denna resa. All rörelse och alla intryck utifrån som plötsligt bombarderar mig. Jag är så matt.

Efter att tag så åker de hem och jag är ensam med Kajsa.

Nu börjar en tid då jag inte längre känner min kropp. Jag vet inte hur den kommer att bete sig. Jag vet inte hur den kommer att kännas. Jag vet inte när jag kan lita på den.

Jag är jämt trött och allt jag gör tar lång tid, jag orkar "som vanligt" i mycket korta stunder.

Olika symptom kommer och går, ingen är den andra lik och det är ett virr varr. Just som jag tror att nu hanterar jag situationen så ändras nåt och jag står inför en ny situation att lära mig hantera.

Min lillasyster fyller år i slutet på mars och jag hade en present till henne som jag lagt undan. Jag mindes inte var men visste att det fanns två olika ställen att leta på.

Jag börjar titta i min byrå, hittar den inte. Söker vidare i ett skåp, inte där heller. Jag vet att den måste finnas så jag går tillbaka till byrån och letar noggrannare, sen skåpet igen.

Sakta men säkert börjar "tempen" i huvudet att stiga. Jag blir stressad, kan plötsligt inte tänka, mina armar och händer lyder inte. Jag upprepar rörelser och blir spastisk i händerna och så brinner det bara till.

Jag kan inte hantera en sån sak som att söka efter en sak på två ställen, jag klarar inte att tänka och fokusera. Givetvis så finns det ju inten temperaturstegring i mitt huvud men känslan är som att det blir varmare och varmare och så blir det kortslutning och allt slockar.

Jag mår skit och kan bara gå och lägga mig, för kroppen töms på energi och jag orkar inte röra mig.

Jag måste vila länge innan huvudet och hjärnan kommer tillbaka till mig.

Så här blir det hela tiden när jag ska göra nåt som är i flera moment, som matlagning tex. Där måste jag ta det jättelugnt och vara mycket metodisk och tänka innan vad jag ska göra. "Nu ska jag ta ut en kastrull ur skåpet" Hur ofta i ens liv har man behövt tänka så innan man gör det, man vet att man ska ha en kastrull och man sliter ut en samtidigt som man sätter på spisen och redan då tänker på nästa steg.

Det fanns inte längre!!!!! 

Att duscha var fortfarande ett halvdagsjobb. En snabbdusch och sen i kläderna existerade heller inte längre.
Tvätta håret med händerna över huvudet innebar flera vilor under tiden. Tar ner armarna och vila, helst då inte med schampo i ögonen som innebar att jag måste blunda, För om jag stod upp och blundade så föll jag som en fura.
Jag kunde inte hålla balansen alls.

Efter duschen så var det bara att sjunka ner i sängen och vila, ofta hann håret torka så det blev ännu jobbigare att få ordning på det.

Sen att ta fram kläder, smörja kroppen och ansikte, kanske försöka måla mig lite.....det krävde så stora anstängningar att det gjorde jag bara om jag skulle iväg nånstans, om jag visste att jag skulle träffa folk.
Annars så struntade jag i allt extra. Jag fick välja mellan att blir trött eller se "sunkig" ut.

Jag hatade det. Jag var så ledsen och så arg för att jag inte kunde göra det jag ville. Att min kropp styrde hur jag skulle se ut.
Jag har alltid brkat ha lite mascara på mig när jag skulle gå ut, det funkade inte längre för att måla ögonen kräver prescition (jag vet inte hur det stavas) och det gick bara inte för jag skakade i händerna.
Jag skakade när jag skulle knäppa knappar, när jag skulle skriva. Jag skakade hela tiden i händerna och värre blev det när jag skulle göra nåt smått.

Det här med skrivande var jobbigt för jag tycker om att skriva kalligrafi och det blir ofta rätt snyggt. Nu skulle jag göra ett kort till min brorson som föddes detta år och jag vet inte hur många papper jag förbrukade innan jag kände att resultatet var någonlunda och som jag kunde ge bort.
Jag grät när jag skrev för mina händer lydde inte, jag kände mig så maktlös och hjärnan kokade och gjorde min kropp utmattad.

Än idag så har jag dagar då det inte alls går att skriva. Och detta förklarar även mina felstavningar. Jag försöker alltid korrläsa det jag skriver och jag rättar mycket. Det tar lång tid att skriva och ibland undrar jag själv vad det står, för det är en gröt av bokstäver. Tack och lov för att det går att rätta till så lätt på ett tagnentbord.

Man kan kanske tycka att detta inte är nåt att uppröra sig över -  För vadå! jag levde ju och att skriva kalligrafi är väl inte livsviktigt.
Näe det är det inte, men det är svårt att tvingas lära känna sin kropp på nytt. Det är svårt att upptäcka att sånt man kunnat eller gjort på rutin - inte längre går.
Det är svårt att planera saker i huvudet och sen mäska att man bara har att lägga ner planerna för just då vägrar kroppen samarbeta.
Jag hade en helt ny sjuk kropp att förhålla mig till. Ett helt nytt liv började ta form och efter att ha levt i över fyrtio år med vetskapen om vad man kan och orkar, plötsligt inte kunna eller orka alls.

Det är förjävla tufft. Och inget av det syns egentligen inte på utsidan.

Jag har även alltid tyckt om att ha ett rikt ordförråd, vårt språk intresserar mig och jag tycker om att använda många olika ord.
Att vilja säga saker, ord och meningar och sen inte få fram dem för att man glömt, det är frustrerande.
Jag visste ju att jag kunde och jag kunde ha ett ord långt bak i huvudet som jag visste jag kunde använda, men jag kunde inte säga det.

Jag kunde absolut inte diskutera, tex då man har repliker på lut medans man lyssnar på den andre. För det blev tomt i huvudet fast jag visste vad jag ville säga.
Jag hamnade ofta i konflikt för jag mindes inte vad jag sagt eller vad nån annan hade sagt.

Att umgås med folk blev jobbigt just för att jag hade svårt med orden. Det är oerhört ledamt att veta vad man vill säga och vet att man vat, men inte kan längre.

Idag är det bättre, såtillvida att många ord har kommit tillbaka till mig men jag upplever istället att hjärnan blandar ihop ord som liknar varann, som hos en dyslektiker.
Jag vill säga en sak men ut kommer ett helt annat ord som liknar det jag tänkt på.

Detta leder ofta till skratt givetvis och jag tar inte så illa vid mig pga mig själv längre. Jag har vant mig och jag vet ju att jag inte rår för det.

Jag har bett Magnus hänga mina byxor på ett hotell, iställer för på ett element. Jag skulle köpa saffran och Kajsa påminde mig och jag säger att jag skiter i det där raffsanet. Det finns många exempel på hur tokigt det låter när saker kommer ur min mun och oftas blir det värre om jag är stressad.

Det är därför som jag blir trött i hjärnan som i sin tur påverkar kroppen, när jag är social, eller sitter hos doktorn eller måste prata mycket.
Jag anstänger mig väldigt hårt genom att hitta rätt ord, vara lugn för att kunna prata så att folk förstår.

Att umgås med folk en hel kväll och prata mycket, det gör mig fullständigt utmattad. trots att jag tycker det är roligt. Men min hjärna får jobba så hårt.

Den här biten är nog det mest handikappande som jag upplever och som gör mig mest ledsen. Och jag vet att inget syns utanpå mig. Alla ser en vanlig, glad Annika som är positiv och umgås som vanligt.
De ser ju inte hur mycket vila jag behöver innan och hur jag mår dagen efter. Hur jag inte orkar klä på mig eller göra ett endaste dugg hemma eller hur jag inte kan använda huvudet och tänka.


Jag får en ny doktor denna vår. Dr Fredrik på neurologen på KS. Han är bara så bäst och genom att träffa honom så lär jag mig mycket om min sjukdom, som det ännu inte finns ett namn på.