Anpassning
Anpassning är ett laddat ord. Kan upplevas som negativt för man måste ge avkall på sig själv när man anpassar sig.
Ofta betyder det att någonting i ens omgivning är annorlunda än man är van vid eller tidigare har upplevt.
Att anpassa sig och ta seden dit man kommer är ett vanligt uttryck och ganska så självklart, om man besöker andra kulturer, miljöer och människor. Men efter det kan man återvända till sitt vanliga.
Att anpassa sig till en partner och dennes behov är också ganska självklart, i alla fall för flertalet människor.
De flesta har inga problem med att lägga in lika mycket i relationsvågens skålar så att det väger jämt och man köper liksom hela kitet - i en relation så ger man och man får och man anpassar sig.
Min relation till min nya kropp var inget ge och få - det fanns inte på kartan att den skulle lägga in nåt i sin skål på relationsvågen. Den bara tog och tog, snodde åt sig och utarmade mig. Jag ville göra slut med min kropp. Byta partner och ta tillbaka min gamla hederliga pålitliga kropp som hade jobbat i ett sånt bra team tillsammans med mig.
I hela mitt liv hade vi camperat ihop, jag visste exakt var jag hade den. Den svek inte och det var aldrig några problem. Jag hade behandlat min kropp väl tycker jag, jag var lagom aktiv. Tex så gick jag till och från jobbet varje dag, det var en sträcka på åtta km. Jag åt allsidigt och jag älskar grönsaker. Lite vin eller öl till helgen tog jag förstås och visst blev det en och annan bulle och lite godis. Men jag missbrukade inget. Jag levde helt vanligt.
I fyrtio år kunde jag lita på min kropp. Lagom till min fyrtioårsdag så kom en hel del funderingar, kanske den stora krisen som alla pratar om, vad vet jag.
Jag minns i alla fall att jag tänkte mycket på mitt liv och hur det var, hur jag levt och mått. Och jag kom fram till att mitt liv varit kantat med svårigheter och mycket sorg och smärta.
Jag hade alltid fått kämpa för allt och relationer var jobbiga. Minnen från barndomen var jobbiga och jag kände att jag skulle då snart fylla fyrtio år och jag var så trött på att må dåligt och att inte livet någon gång kunde vara mer som än räkmacka än en leverpastejmacka (jag tycker verkligen inte om leverpastej).
Jag bestämde då att NU får det vara slut med att detta dåliga mående. Jag orkade bara inte ha det livet längre. Jag skulle, om jag hade tur, ha ytterligare fyrtio år framför mig och dem kunde jag fylla med exakt vad jag ville.
Och jag ville må bra! Jag bestämde att från och med då så skulle inget av det som gjort mig illa tidigare i livet, det skulle aldrig mer få påverka mig i nuet. Jag ägde nuet och min framtid och oavsett vad jag hade varit med om så kunde jag välja att inte låta det påverka mig längre. T.o.m sorgen och smärtan efter min brors självmord ville jag lägga bakom mig. Jag ville inte att det skulle ta upp en sån stor del av mitt liv längre. För allt det gamla, det som gjorde ont var hela tiden en så stor del av min vardag och jag kunde inte leva i nuet.
När det gäller min brors död så vill jag bara tillägga att bara för att jag bestämde att jag inte skulle låta hans död förmörka mitt liv längre så försvinner ju inte saknaden, sorgen och att det gör ont. Men jag bestämde att jag orkade inte leva med att han tog så stor del av mig. Jag fanns fortfarande ännu kvar här i livet och jag ville leva och må bra.
Sagt och gjort - för till viss del så var det rätt enkelt när jag väl bestämt mig. Jag ville lägga min barndom, det som gjorde ont - bakom mig. Jag ville lägga allt annat som tog energi från mig, bakom mig och när jag insåg att jag kunde få många, många bra år i framtiden att fylla med det jag ville så kändes det bra inom mig.
Jag var helt på det klara med att jag skulle få bakslag, det får man, men jag visste även att om man håller fast vid sitt mål så kommer bakslagen mer och mer sällan och man har lättare för varje gång att ta sig upp igen och vidare. Även om man känner att man plötsligt hamnade flera steg bakåt, dem springer man snabbt ikapp.
Detta var för snart sex år sen, som jag hade dessa tankar och insikter. Jag kände att för första gången i livet så hade jag kommit på något stort och jag visste att jag kunde klara det.
Det gick tre månader efter min fyrtioårsdag, då fick jag veta att jag hade en tumör i lungan och sen fortsatte det bara och alla mina drömmar om min framtid spolierades.
Jag föll och kunde inte ta mig upp. Jag stod inför nya situationer och känslor som jag aldrig tidigare hade mött.
Hur skulle jag veta hur jag skulle hantera dem.
Och för tre år sen, när jag hade fått inflammationen i hjärnan så blev det än tydligare att mitt liv var förändrat.
All gammal skit som påverkat mig i livet, blandades med allt det nya. Allt var bara ett virrvarr av känslor och jag kunde inte reda ut det.
Jag träffade min neurolog då och då och pratade mycket med honom om detta. Jag mådde inte bra och jag visste inte hur jag skulle göra det. Jag förstod mig inte på min kropp och jag ville att han skulle ge mig en manual till denna nya tingest som jag släpade på, men det kunde han förstås inte.
Det enda han kunde säga var att han kände igen allt jag berättade, allt jag kände och upplevde var normalt och inte farligt. Det var bara så det var att ha en sjukdom på centrala nervsystemet. Man vet inte från dag till dag och ibland från timme till minut - hur den kommer att bete sig eller kännas.
Jag avskydde att inte veta, att inte ha kontroll, att inte kunna planera, att inte kunna påverka kroppen med tabletter eller nåt annat så att den gjorde mindre ont och lydde mig och framför allt. ORKADE.
Jag var så in i h-vete urbota TRÖTT på att vara TRÖTT!!!!!
Ingen människa, inte en endaste person hur välvilligt inställd hon eller han är, kan - om hon inte själv har fatiuge, förstå denna utmattning som man känner.
Fatiuge är ett annat namn för utmattning eller kronisk trötthet.
Och hur ska man kunna förstå att någon kan bli så utmattad av att stå och borsta tänderna att man efteråt måste gå och lägga sig. Hur ofta händer det i ett vanligt liv!?
Eller förstå att man inte orkar lyfta en arm trots att man sitter rakt upp och ner vid ett bord och ser helt normal ut och kanske t.o.m skrattar.
Hur många gånger i livet blir man så utmattad? Kanske om man är frisk och springer tre maror efter varann....då kanske man inte orkar lyfta en fot efter det.
Jag behöver inte springa några maror, för mig räcker det med att gå upp för en trappa och sen ramlar jag.
Hur i hela friden ska man kunna anpassa sig till ett sånt här liv? Hur i hela friden ska man någonsin få ett liv som liknar det man hade och som man kan räkna som normalt?
Vid ett samtal med neurologen så bad jag om att få komma till rehabstället igen. Där jag hade varit efter min sjukdomsvistelse.
Jag visste att min doktor kunde ansöka hos Landstinget, om att jag skulle få komma dit några veckor och träna. Det kostar då inte mer än upp till högkostnadskortet för mig och sen gäller frikort resten av tiden.
Då får man ett schema och man åker ditt ett antal dagar i veckan och jobbar med ett liknade team som jag hade första gången, och man bor inte där utan bor hemma.
Han tyckte det var en bra idé och ansökte om att jag skulle få komma till MS teamet. Det bestämdes att jag skulle börja min tid efter jul och nyår, i början på 2008.
Jag fylldes med hopp, kanske detta kunde vara början till slutet på den fruktansvärda situation som jag levde i.
