2007 det händer något i min hjärna
Det är alltså en söndagkväll slutet på januari, jag är fyrtio mil hemifrån, i Lidköping. Jag är hos en kille som jag dejtar och morgonen därpå ska jag ta bussen hem till Stockholm igen.
Jag känner hur något liksom knäpper till i huvudet och plötsligt börjar halva mitt ansikte bete sig konstigt, vänster arm, vänster ben...ja hela vänstra kroppshalvan går i kramp, jag faller och kan inte röra mig. Jag förstår inte vad som händer men tänker att nu får jag en stroke, nu dör jag.
Och jag tänker på barnen, jag tänker på att de aldrig kommer få veta att det var dem jag tänkte på det sista jag gjorde, innan jag dog. För jag tror verkligen att jag håller på och dör och jag fattar ingenting.
Men jag dör inte, men jag kan knappt röra mig, jag får hjälp upp i sängen och sakta försvinner krampen ur kroppen och jag kan prata igen.
Jag säger att det hände nåt konstigt, det hände nåt som jag aldrig varit med om och jag måste till sjukhuset, för detta är fel på nåt sätt. Väldigt fel.
Jag kan klä på mig, gå till bilen, det är inte långt till akuten, bara 3-4 min med bilen. Jag kan gå ur bilen och fram till dörren, de öppnar fort och innaför dörren står en bänk.
Där sjunker jag ner och sen kan jag inte röra mig mer.
Jag orkar med stor kraftansträngning tala om vad som hänt men sjunker fortare och fortare in ett medvetande långt bort och jag kan inte röra mig.
Man hämtar en rullstol soch baxar upp mig på den och jag körs in i ett rum. Allt sker medan jag har stängda ögon för jag orkar inte hålla dem uppe.
Jag hör allt som händer, klart men ibland ganska långt bort. Man ställer frågor och jag svarar långsamt.
Det är så svårt att prata och titta och jag kan fortfarande inte röra mig.
Jag säger att jag har ont i vänster arm, för den värker och är fruktansvärt mjölksyre-aktig.
Man sätter ett ekg på mig, för de tror jag har en hjärtinfarkt.
Det visar att inget har hänt med hjärtat. Man gör en akut datortomografi och nån försöker ta av mina örhängen och halsband. De sliter och drar i mig och hela tiden blundar jag.
Jag får veta att röntgen på hjärnan inte visar nåt, men de säger också att om jag har en blödning där så kan det vara för tidigt för att den ska visa sig.
De vet inte vad som är fel med mig och bestämmer att jag ska läggas in.
Efter många timmar, framåt fyra på natten, kan jag börja röra mina armar och ben. Jag behöver gå på toa och ringer på klockan och jag får hjälp att ta mig till toa.
Jag har aldrig känt nåt liknande, min kropp är så fruktansvärt slut, så trött och varje rörelse är som om jag hade hundra kilo att flytta. Det är ett enormt motstånd jag har att jobba med och hela kroppen känns som om jag har mjölksyra i varenda munkel, t.o.m i ögonlocken, fingrar, käkarna, fötterna......
Det blir morgon och jag inser att jag måste börja ringa hem. Till min familj och till barnens pappa och tala om vad som hänt.
Jag gråter inombords för jag är rädd, jag förstår inte vad som händer. Jag vill inte blir sjuk igen, jag vill inte behöva säga till barnen att jag ligger på sjukhus och ingen vet vad som är fel.
JAG VILL INTE!!!!! Jag har varit nog med sjuk och vill vara frisk nu. Jag vill inte att ingen ska veta varför jag är sjuk, jag vill inte detta.
Jag skrämmer givetvis slag på min familj, de blir skiträdda och jag är som sagt fyrtio mil ifrån dem å de kan inget göra. Jag säger att jag har min pojkvän där, att jag inte är ensam och att jag säkert snart får åka hem.
Jag ringer även min immunbrist professor på Huddinge sjukhus. Måste berätta vad som hänt så han vet. De snälla sköterskorna meddelar honom direkt så han ringer upp mig.
Jag berättar och han säger att vi direkt slutar med injektionerna med Gammaglobulin som jag fått höga doser av varannan vecka de senaste månaderna. Han vill plocka bort allt som kan störa eller påverka mitt immunsystem, tills man vet varför jag insjuknat så här. Han är bra, Dr Janne och han bryr sig om. Jag gillar honom.
Läkarna på avdelningen som jag är på bestämmer sig för att ta en massa blodprover, de vill göra en Lumbalpunktion (ta ryggmärgsvätska) för att se om jag har något virus eller bakterier tex Borrelia.
Man hittar ingenting.
Man kliar sig i huvudet och pratar med neurologen i Stockholm på KS. Blir inte klokare på det.
Man gör en ny lumbalpunktion och gör en bredare sökning.
Man hittar inget nu heller utan skapar bara en fruktansvärd huvudvärk för mig.
Det blir så ibland när man tappar vätska ur ryggmärgen och använder grova nålar. Då dropper det liksom, läcker vätska och det ger svår huvudvärk, särskilt när jag sitter eller står.
Man beslutar sig för att göra en Blood Patch, för att ta bort huvudvärken. Då tappar man mig på flera rör med blod och så får jag åka ner på operation och de sticker mig ännu en gång i ryggen. Men iställer för att ta vätska så sprutar de nu in det blod som de tagit från min arm, in i ryggmärgen. Då tätar blodet som är tjockare, läckorna som uppstått av nålsticken.
Och bums så är den jobbiga huvudvärken borta :-)
Jag har sakterligen återfått förmågan att gå men har svårt med koordination och att lyfta nåt med vänster arm och hand.
Man kallar in en arbetsterapeut som ska göra lite tester på mig.
Vi går, med myrsteg, till ett rum med kök en bit ifrån mitt.
Där ska jag först lösa några lätta räkneuppgifter, låtsas sätta på kaffe och plocka lite bland sakerna i köket.
Jag börjar räkna.... 56-10= 48+12= 50-45= osv....det är ett papper fyllt med såna är tal. Enkla om man kan huvudräkning och det kan jag. Men inte då. Mitt huvud brinner, det blir kortslutning, jag vet att jag kan och jag stirrar framför mig. Kan plötsligt inte röra pennan, kan inte förstå, kan inte göra nåt och arbetsperapeuten blir orolig, säger åt mig att avbryta för hon ser hur jag mår.
Hon ber mig att sätta på kaffe istället och jag försöker resa mig från stolen, men det går inte.
Mina ben lyder inte och mina armar är som gele, orörliga.
Hon tänker hämta en rullstol och ta mig till rummet, men hittar ingen, hittar bara en kontors stol med hjul.
Den baxar hon upp mig på och sen rullar hon mig till mitt rum och får upp mig i sängen igen.
Jag är helt slut, tankarna fungerar inte, kan inte röra mig alls och jag är rädd. Jag förstår inte varför min hjärna inte fungerar, jag förstår inte varför min kropp bara la av, för att jag försökte räkna några tal.
Arbetsterapeuten bestämmer att man ska flytta ett arbetsbord till mitt rum, så att jag kan sätta mig vid det och jobba med en lera som ska hjälpa mig att öva upp koordinationen och styrkan i händerna.
Jag sätter mig vid bordet dagen efter händelsen i arbetsköket. Jag tar leran och knådar, jag rullar, jag nyper i den...allt efter de insruktioner jag fått.
Jag blir fort trött och fingrarna slutar lyda mig. Jag reser mig för att gå till sängen och då faller jag. Mina ben bär inte.
Jag inser snabbt att så snart jag anstränger min hjärna med tankar, så snart jag anstränger min vänstra arm eller hand så slås benen ut. Jag blir totalt utmattad och orkar på nytt inte röra mig.
Och vice versa, rör jag mig för mycket, går eller duschar så kan jag inte tänka eller har ingen ork kvar till att klä på mig eller smörja mitt ansikte.
Läkarna oroar sig och rådgör med Stockholm, man pratar om att skicka mig till Skövde på magnetröntgen eftersom inget de provat eller sökt visat sig i några resultat.
Dagarna går och på torsdagen ligger jag i sängen, ser på tv och middagen kommer. jag reser mig upp sittandes och så händer det där märkliga i huvudet igen och ansiktet och hela vänstersidan börjar krampa igen.
Jag faller baklänges och min pojkvän som råkar vara där just då, rusar ut och ropar på hjälp.
Sköterskor kommer inspringandes och noterar vad som händer, nån drar ner min byxor och jag får Stesolid, rektallösning, och efter en kort stund så släpper kramperna.
Effekten uteblir heller inte denna gång, jag kan inte röra mig, kan inte lyfta armar eller ben, är bara förlamad.
Jag är räddare än nånsing för jag förstår inte, jag tänker på hjärntumörer, jag tänker på cancer i huvudet.
En gång till händer detta, att jag får kramp - och det samma kväll. Jag vill hem och nu har de bestämt att jag ska flygas till Stockholm. Neurologen tar emot mig och tar över.
Fredag morgon kommer, jag behöver något för att inte bli åksjuk på planet och en, tyvärr ganska så snorkig och otrevlig sköterska, ger mig ett plåster efter mycket tjat från min sida. Men det ska ju sättas på fem timmar innan så jag vet att det inte kommer hjälpa.
Mina saker packas ihop, ambulansen kommer och hämtar mig. Trevliga killar som försöker lätta upp stämningen genom att skoja lite med mig.
De kör genom ett tyst och ännu sovande Lidköping, till flygplatsen som ligger i närheten.
Radion är på och de pratar glatt med mig. Planet har inte kommit än när vi kommer fram så vi får vänta.
Så hörs det på håll och så landar det. Ingen inteckning så det går fort.
Jag blir tillfrågad om jag behöver tas in med bår eller om jag kan gå. Och eftersom jag inte vill att de ska behöva kämpa uppför den smala flygplanstrappan med mig på en bår så talar jag som att jag kan gå.
Piloten är som alla andra piloter, snygg vältränad och perfekt. Mörkt hår och ett bländvitt stomatol leende, uniform å mössan sittandes som en smäck på det glansiga välfriserade håret.
Det verkar inte bättre än att det är pojkarna som kommer att bli snygga som vuxna som har pilotdrömmar eller så sållas det grovt vid intagningen.
För jag har ALDRIG sett en ful pilot, eller en flygvärdinna för den delen.
De tillhör de snygga folket, de fotomodellaktiga som säkert sover sittandes med hårnät och aldrig glömmer att borsta tänderna.
Men trots sin snygghet och nästan overklighet så är han trevlig och glad, ler mot mig och säger att han ska ta mig till Stockholm, tryggt och säkert och att det är perfekt flygväder, klart och vindstilla.
Jag känner mig ful och sjuk, smutsig och allmänt blääig.
Inuti planet får det plats två bårar, en tredje går att få plats om man bygger om lite. Men det är bara jag just nu. Flygvärdinnan/Sjuksköterskan, ja för det finns en sådan med. Spänner fast mig på båren, t.o.m mina armar spänns fast och jag ligger nära fönstret så jag kan se ut, inte marken då eftersom jag inte kan röra mig, men himlen ser jag.
Vi lyfter och min resa hemåt, börjar.
Som på vilket annat flyg som helst så finns det servering. Piloten blir kaffesugen och säger till sin värdinna, på ett hemvant och personligt sätt, att han vill ha kaffe.
Hon öppnar en ståltermos och häller kaffe i en plastmugg och räcker honom. För hon sitter på huk strax bakom honom jag jag alldeles invid henne. Det kanske är ett utrymme på 1 kvadratmeter som vi delar alla tre.
Hon vill bjuda mig på kaffe med men jag avböjer. Hon erbjuder vatten istället som jag tackar ja till och då öppnar hon en halvliters Loka som hon häller ur i en liten plastmugg. Sen hjälper hon mig att dricka eftersom jag inte kan själv.
Det tar nog bara nån timme och vi ska mellanlandra på Arlande för att hämta upp en annan patient.
Jag är tacksam över att jag inte mått så illa som jag befarat.
Men så börjar nedlandningen på Arlanda och plötsligt ser jag marken och det vänder sig i magen på mig.
Jag vill spy men lyckas hålla tillbaka.
Jag är glad när vi står på marken och önskar att det ska ta lite tid så jag får pusta.
Men de tar snabbt in en man på bår, vi hälsar på varann och så surras han fast och vi lyfter igen.
Det gungar och jag mår så illa, vi är uppe några minuter bara innan nedlandningen på Bromma flygplats påbörjas och marken kommer och går i mitt fönster. Jag mår pyton å vill döööööööööööööööö.........
Väl ner på fast mark så lossas jag och får kliva ur planet. Piloten och sköterskan önskar mig lycka till och en ambulans står och väntar på mig.
Att åka baklänges och liggandes genom trafik med köer och stopp, gör inte mitt illamående bättre och jag får hela tiden kämpa med att inte spy.
Men jag är hemma och när jag körs upp på avdelningen och blir visad till min säng så börjar jag gråta. Jag är hemma och min familj kan komma hit. jag får känna tryggheten hos dem och jag kan träffa barnen.
Jag känner hur något liksom knäpper till i huvudet och plötsligt börjar halva mitt ansikte bete sig konstigt, vänster arm, vänster ben...ja hela vänstra kroppshalvan går i kramp, jag faller och kan inte röra mig. Jag förstår inte vad som händer men tänker att nu får jag en stroke, nu dör jag.
Och jag tänker på barnen, jag tänker på att de aldrig kommer få veta att det var dem jag tänkte på det sista jag gjorde, innan jag dog. För jag tror verkligen att jag håller på och dör och jag fattar ingenting.
Men jag dör inte, men jag kan knappt röra mig, jag får hjälp upp i sängen och sakta försvinner krampen ur kroppen och jag kan prata igen.
Jag säger att det hände nåt konstigt, det hände nåt som jag aldrig varit med om och jag måste till sjukhuset, för detta är fel på nåt sätt. Väldigt fel.
Jag kan klä på mig, gå till bilen, det är inte långt till akuten, bara 3-4 min med bilen. Jag kan gå ur bilen och fram till dörren, de öppnar fort och innaför dörren står en bänk.
Där sjunker jag ner och sen kan jag inte röra mig mer.
Jag orkar med stor kraftansträngning tala om vad som hänt men sjunker fortare och fortare in ett medvetande långt bort och jag kan inte röra mig.
Man hämtar en rullstol soch baxar upp mig på den och jag körs in i ett rum. Allt sker medan jag har stängda ögon för jag orkar inte hålla dem uppe.
Jag hör allt som händer, klart men ibland ganska långt bort. Man ställer frågor och jag svarar långsamt.
Det är så svårt att prata och titta och jag kan fortfarande inte röra mig.
Jag säger att jag har ont i vänster arm, för den värker och är fruktansvärt mjölksyre-aktig.
Man sätter ett ekg på mig, för de tror jag har en hjärtinfarkt.
Det visar att inget har hänt med hjärtat. Man gör en akut datortomografi och nån försöker ta av mina örhängen och halsband. De sliter och drar i mig och hela tiden blundar jag.
Jag får veta att röntgen på hjärnan inte visar nåt, men de säger också att om jag har en blödning där så kan det vara för tidigt för att den ska visa sig.
De vet inte vad som är fel med mig och bestämmer att jag ska läggas in.
Efter många timmar, framåt fyra på natten, kan jag börja röra mina armar och ben. Jag behöver gå på toa och ringer på klockan och jag får hjälp att ta mig till toa.
Jag har aldrig känt nåt liknande, min kropp är så fruktansvärt slut, så trött och varje rörelse är som om jag hade hundra kilo att flytta. Det är ett enormt motstånd jag har att jobba med och hela kroppen känns som om jag har mjölksyra i varenda munkel, t.o.m i ögonlocken, fingrar, käkarna, fötterna......
Det blir morgon och jag inser att jag måste börja ringa hem. Till min familj och till barnens pappa och tala om vad som hänt.
Jag gråter inombords för jag är rädd, jag förstår inte vad som händer. Jag vill inte blir sjuk igen, jag vill inte behöva säga till barnen att jag ligger på sjukhus och ingen vet vad som är fel.
JAG VILL INTE!!!!! Jag har varit nog med sjuk och vill vara frisk nu. Jag vill inte att ingen ska veta varför jag är sjuk, jag vill inte detta.
Jag skrämmer givetvis slag på min familj, de blir skiträdda och jag är som sagt fyrtio mil ifrån dem å de kan inget göra. Jag säger att jag har min pojkvän där, att jag inte är ensam och att jag säkert snart får åka hem.
Jag ringer även min immunbrist professor på Huddinge sjukhus. Måste berätta vad som hänt så han vet. De snälla sköterskorna meddelar honom direkt så han ringer upp mig.
Jag berättar och han säger att vi direkt slutar med injektionerna med Gammaglobulin som jag fått höga doser av varannan vecka de senaste månaderna. Han vill plocka bort allt som kan störa eller påverka mitt immunsystem, tills man vet varför jag insjuknat så här. Han är bra, Dr Janne och han bryr sig om. Jag gillar honom.
Läkarna på avdelningen som jag är på bestämmer sig för att ta en massa blodprover, de vill göra en Lumbalpunktion (ta ryggmärgsvätska) för att se om jag har något virus eller bakterier tex Borrelia.
Man hittar ingenting.
Man kliar sig i huvudet och pratar med neurologen i Stockholm på KS. Blir inte klokare på det.
Man gör en ny lumbalpunktion och gör en bredare sökning.
Man hittar inget nu heller utan skapar bara en fruktansvärd huvudvärk för mig.
Det blir så ibland när man tappar vätska ur ryggmärgen och använder grova nålar. Då dropper det liksom, läcker vätska och det ger svår huvudvärk, särskilt när jag sitter eller står.
Man beslutar sig för att göra en Blood Patch, för att ta bort huvudvärken. Då tappar man mig på flera rör med blod och så får jag åka ner på operation och de sticker mig ännu en gång i ryggen. Men iställer för att ta vätska så sprutar de nu in det blod som de tagit från min arm, in i ryggmärgen. Då tätar blodet som är tjockare, läckorna som uppstått av nålsticken.
Och bums så är den jobbiga huvudvärken borta :-)
Jag har sakterligen återfått förmågan att gå men har svårt med koordination och att lyfta nåt med vänster arm och hand.
Man kallar in en arbetsterapeut som ska göra lite tester på mig.
Vi går, med myrsteg, till ett rum med kök en bit ifrån mitt.
Där ska jag först lösa några lätta räkneuppgifter, låtsas sätta på kaffe och plocka lite bland sakerna i köket.
Jag börjar räkna.... 56-10= 48+12= 50-45= osv....det är ett papper fyllt med såna är tal. Enkla om man kan huvudräkning och det kan jag. Men inte då. Mitt huvud brinner, det blir kortslutning, jag vet att jag kan och jag stirrar framför mig. Kan plötsligt inte röra pennan, kan inte förstå, kan inte göra nåt och arbetsperapeuten blir orolig, säger åt mig att avbryta för hon ser hur jag mår.
Hon ber mig att sätta på kaffe istället och jag försöker resa mig från stolen, men det går inte.
Mina ben lyder inte och mina armar är som gele, orörliga.
Hon tänker hämta en rullstol och ta mig till rummet, men hittar ingen, hittar bara en kontors stol med hjul.
Den baxar hon upp mig på och sen rullar hon mig till mitt rum och får upp mig i sängen igen.
Jag är helt slut, tankarna fungerar inte, kan inte röra mig alls och jag är rädd. Jag förstår inte varför min hjärna inte fungerar, jag förstår inte varför min kropp bara la av, för att jag försökte räkna några tal.
Arbetsterapeuten bestämmer att man ska flytta ett arbetsbord till mitt rum, så att jag kan sätta mig vid det och jobba med en lera som ska hjälpa mig att öva upp koordinationen och styrkan i händerna.
Jag sätter mig vid bordet dagen efter händelsen i arbetsköket. Jag tar leran och knådar, jag rullar, jag nyper i den...allt efter de insruktioner jag fått.
Jag blir fort trött och fingrarna slutar lyda mig. Jag reser mig för att gå till sängen och då faller jag. Mina ben bär inte.
Jag inser snabbt att så snart jag anstränger min hjärna med tankar, så snart jag anstränger min vänstra arm eller hand så slås benen ut. Jag blir totalt utmattad och orkar på nytt inte röra mig.
Och vice versa, rör jag mig för mycket, går eller duschar så kan jag inte tänka eller har ingen ork kvar till att klä på mig eller smörja mitt ansikte.
Läkarna oroar sig och rådgör med Stockholm, man pratar om att skicka mig till Skövde på magnetröntgen eftersom inget de provat eller sökt visat sig i några resultat.
Dagarna går och på torsdagen ligger jag i sängen, ser på tv och middagen kommer. jag reser mig upp sittandes och så händer det där märkliga i huvudet igen och ansiktet och hela vänstersidan börjar krampa igen.
Jag faller baklänges och min pojkvän som råkar vara där just då, rusar ut och ropar på hjälp.
Sköterskor kommer inspringandes och noterar vad som händer, nån drar ner min byxor och jag får Stesolid, rektallösning, och efter en kort stund så släpper kramperna.
Effekten uteblir heller inte denna gång, jag kan inte röra mig, kan inte lyfta armar eller ben, är bara förlamad.
Jag är räddare än nånsing för jag förstår inte, jag tänker på hjärntumörer, jag tänker på cancer i huvudet.
En gång till händer detta, att jag får kramp - och det samma kväll. Jag vill hem och nu har de bestämt att jag ska flygas till Stockholm. Neurologen tar emot mig och tar över.
Fredag morgon kommer, jag behöver något för att inte bli åksjuk på planet och en, tyvärr ganska så snorkig och otrevlig sköterska, ger mig ett plåster efter mycket tjat från min sida. Men det ska ju sättas på fem timmar innan så jag vet att det inte kommer hjälpa.
Mina saker packas ihop, ambulansen kommer och hämtar mig. Trevliga killar som försöker lätta upp stämningen genom att skoja lite med mig.
De kör genom ett tyst och ännu sovande Lidköping, till flygplatsen som ligger i närheten.
Radion är på och de pratar glatt med mig. Planet har inte kommit än när vi kommer fram så vi får vänta.
Så hörs det på håll och så landar det. Ingen inteckning så det går fort.
Jag blir tillfrågad om jag behöver tas in med bår eller om jag kan gå. Och eftersom jag inte vill att de ska behöva kämpa uppför den smala flygplanstrappan med mig på en bår så talar jag som att jag kan gå.
Piloten är som alla andra piloter, snygg vältränad och perfekt. Mörkt hår och ett bländvitt stomatol leende, uniform å mössan sittandes som en smäck på det glansiga välfriserade håret.
Det verkar inte bättre än att det är pojkarna som kommer att bli snygga som vuxna som har pilotdrömmar eller så sållas det grovt vid intagningen.
För jag har ALDRIG sett en ful pilot, eller en flygvärdinna för den delen.
De tillhör de snygga folket, de fotomodellaktiga som säkert sover sittandes med hårnät och aldrig glömmer att borsta tänderna.
Men trots sin snygghet och nästan overklighet så är han trevlig och glad, ler mot mig och säger att han ska ta mig till Stockholm, tryggt och säkert och att det är perfekt flygväder, klart och vindstilla.
Jag känner mig ful och sjuk, smutsig och allmänt blääig.
Inuti planet får det plats två bårar, en tredje går att få plats om man bygger om lite. Men det är bara jag just nu. Flygvärdinnan/Sjuksköterskan, ja för det finns en sådan med. Spänner fast mig på båren, t.o.m mina armar spänns fast och jag ligger nära fönstret så jag kan se ut, inte marken då eftersom jag inte kan röra mig, men himlen ser jag.
Vi lyfter och min resa hemåt, börjar.
Som på vilket annat flyg som helst så finns det servering. Piloten blir kaffesugen och säger till sin värdinna, på ett hemvant och personligt sätt, att han vill ha kaffe.
Hon öppnar en ståltermos och häller kaffe i en plastmugg och räcker honom. För hon sitter på huk strax bakom honom jag jag alldeles invid henne. Det kanske är ett utrymme på 1 kvadratmeter som vi delar alla tre.
Hon vill bjuda mig på kaffe med men jag avböjer. Hon erbjuder vatten istället som jag tackar ja till och då öppnar hon en halvliters Loka som hon häller ur i en liten plastmugg. Sen hjälper hon mig att dricka eftersom jag inte kan själv.
Det tar nog bara nån timme och vi ska mellanlandra på Arlande för att hämta upp en annan patient.
Jag är tacksam över att jag inte mått så illa som jag befarat.
Men så börjar nedlandningen på Arlanda och plötsligt ser jag marken och det vänder sig i magen på mig.
Jag vill spy men lyckas hålla tillbaka.
Jag är glad när vi står på marken och önskar att det ska ta lite tid så jag får pusta.
Men de tar snabbt in en man på bår, vi hälsar på varann och så surras han fast och vi lyfter igen.
Det gungar och jag mår så illa, vi är uppe några minuter bara innan nedlandningen på Bromma flygplats påbörjas och marken kommer och går i mitt fönster. Jag mår pyton å vill döööööööööööööööö.........
Väl ner på fast mark så lossas jag och får kliva ur planet. Piloten och sköterskan önskar mig lycka till och en ambulans står och väntar på mig.
Att åka baklänges och liggandes genom trafik med köer och stopp, gör inte mitt illamående bättre och jag får hela tiden kämpa med att inte spy.
Men jag är hemma och när jag körs upp på avdelningen och blir visad till min säng så börjar jag gråta. Jag är hemma och min familj kan komma hit. jag får känna tryggheten hos dem och jag kan träffa barnen.
