Tillbaka...
Ensam hemma...musik på datorn som jag själv väljer, i övrigt tystnad. Inga andra som pratar, ingen teve står på.....bara jag ensam hemma och det gör mig så lycklig. Jag kan sätta mig vid datorn för den är inte upptagen, jag kan gå på toaletten när jag vill för den är heller inte upptagen och jag kan slå på teven om jag vill och se på vilken kanal som helst, som jag väljer.
Magnus är på centralen och sätter sin flicka Jennifer på tåget ner till Småland. Nu ska vi vara ensamma resten av veckan tills det är dags för honom att börja jobba igen på måndag.
Jag undrar vart tiden har tagit vägen, veckorna har runnit iväg och många dagar känns som förlorade.
Tog vi verkligen vara på dem?
Jennifer pratade om värmen och solen idag, hon suckade över att idag när hon skulle åka hem så blev det fint väder igen.
Jag suckade jag med, just för att värmen kom tillbaka.
Jag har fått några dagars respit från helvetet som fångar mig när det är sommar. Svalkan och regnet har medfört att jag inte längtat efter att bara få dö, gå upp i rök och få försvinna från min kropp.
Svalkan har medfört att jag orkat finnas till...hon kunde inte förstå när jag sa att jag längtade till hösten, men det är nog för mycket begärt att en sextonåring ska förstå hur ont jag får hur trött jag blir och hur, rent ut sagt, jävligt jag mår när termometern stiger över 15 grader och solen gassar mot fönstren.
Att vi lyckades pricka in vår tältsemester i Gänna just när det var som hetast där, var ju skickligt....jag tillbringade dagarna med att sova på en solmadrass utanför tältet i skuggan, flyttade runt madrassen efter hur solen flyttade sig - lyckades släpa ner mig till iskalla Vättern då och då för att hastigt kyla ner mig i det isande kalla vattnet som fick mig att tappa andan.
När kvällen kom var utmattningen total. Alla spel jag packat ner, alla korsord och böcker....de låg ouppackade när vi kom hem.
Alla promenader och mysiga ställen vi skulle besöka.....de uteblev. Jag var ett lagom roligt sällskap för Magnus som ordnade med det mesta själv.
Minns ni de apatiska barnen från krigshärjade länder som visades i media för några år sen?
Jag tror jag vet vad det vill säga att vara apatisk - att inte orka, att vara långt borta och inte vara närvarande. Att inte kunna röra en muskel. Inte för att jag har svåra krigsminnen utan för att min kropp blir så sjuk av värme, den blir så sjuk att funktioner stängs av och längtan efter att bara få försvinna blir så stor.
Trots den sömn jag fick på dagtid så var jag bara trött hela tiden, nätterna gav ingen vila de heller - varmt, hård luftmadrass att ligga på och alla ljud.
Tälta på hösten är nog min grej numera!
Strax efter hemkomst så kom våra vänner från Småland, roligt med besök och att turiska i Stockholm.
MEN MEN och åter MEN.....jag lär mig ju inte, jag tar det inte lugnt, jag vilar inte som jag borde och får ta konsekvenserna av det. Utmattning, övertrötthet som resulterar i ännu mindre sömn, aktiviteter som får min kropp att värka men jag biter ihop och tänker att jag inte ska vara en vekling. Jag ska nog kämpa på.....
Fläkten i sovrummet har gått på högvarv, ett evigt susande ljud och vind i håret om nätterna - kraftig ångest av att inte kunna fly värmen.
Men nu är det alltså tyst, stilla och ensamt och jag älskar det! Tror jag kommer sluta som en associal gammal gumma i skogen som folk är rädda för.
En gumma som bara är ute efter mörkrets inbrott, likt en häxa, för då är det svalt och ingen sol. En gumma som skyr höga ljud och bara pratar med skogens djur....en gumma som har internet och skriver på sin blogg....en modern gumma :-)
Å hej förresten....roligt att vara tillbaka!
Magnus är på centralen och sätter sin flicka Jennifer på tåget ner till Småland. Nu ska vi vara ensamma resten av veckan tills det är dags för honom att börja jobba igen på måndag.
Jag undrar vart tiden har tagit vägen, veckorna har runnit iväg och många dagar känns som förlorade.
Tog vi verkligen vara på dem?
Jennifer pratade om värmen och solen idag, hon suckade över att idag när hon skulle åka hem så blev det fint väder igen.
Jag suckade jag med, just för att värmen kom tillbaka.
Jag har fått några dagars respit från helvetet som fångar mig när det är sommar. Svalkan och regnet har medfört att jag inte längtat efter att bara få dö, gå upp i rök och få försvinna från min kropp.
Svalkan har medfört att jag orkat finnas till...hon kunde inte förstå när jag sa att jag längtade till hösten, men det är nog för mycket begärt att en sextonåring ska förstå hur ont jag får hur trött jag blir och hur, rent ut sagt, jävligt jag mår när termometern stiger över 15 grader och solen gassar mot fönstren.
Att vi lyckades pricka in vår tältsemester i Gänna just när det var som hetast där, var ju skickligt....jag tillbringade dagarna med att sova på en solmadrass utanför tältet i skuggan, flyttade runt madrassen efter hur solen flyttade sig - lyckades släpa ner mig till iskalla Vättern då och då för att hastigt kyla ner mig i det isande kalla vattnet som fick mig att tappa andan.
När kvällen kom var utmattningen total. Alla spel jag packat ner, alla korsord och böcker....de låg ouppackade när vi kom hem.
Alla promenader och mysiga ställen vi skulle besöka.....de uteblev. Jag var ett lagom roligt sällskap för Magnus som ordnade med det mesta själv.
Minns ni de apatiska barnen från krigshärjade länder som visades i media för några år sen?
Jag tror jag vet vad det vill säga att vara apatisk - att inte orka, att vara långt borta och inte vara närvarande. Att inte kunna röra en muskel. Inte för att jag har svåra krigsminnen utan för att min kropp blir så sjuk av värme, den blir så sjuk att funktioner stängs av och längtan efter att bara få försvinna blir så stor.
Trots den sömn jag fick på dagtid så var jag bara trött hela tiden, nätterna gav ingen vila de heller - varmt, hård luftmadrass att ligga på och alla ljud.
Tälta på hösten är nog min grej numera!
Strax efter hemkomst så kom våra vänner från Småland, roligt med besök och att turiska i Stockholm.
MEN MEN och åter MEN.....jag lär mig ju inte, jag tar det inte lugnt, jag vilar inte som jag borde och får ta konsekvenserna av det. Utmattning, övertrötthet som resulterar i ännu mindre sömn, aktiviteter som får min kropp att värka men jag biter ihop och tänker att jag inte ska vara en vekling. Jag ska nog kämpa på.....
Fläkten i sovrummet har gått på högvarv, ett evigt susande ljud och vind i håret om nätterna - kraftig ångest av att inte kunna fly värmen.
Men nu är det alltså tyst, stilla och ensamt och jag älskar det! Tror jag kommer sluta som en associal gammal gumma i skogen som folk är rädda för.
En gumma som bara är ute efter mörkrets inbrott, likt en häxa, för då är det svalt och ingen sol. En gumma som skyr höga ljud och bara pratar med skogens djur....en gumma som har internet och skriver på sin blogg....en modern gumma :-)
Å hej förresten....roligt att vara tillbaka!
